Stilla kom hon tillbaka till den vakna världen. Förvånat insåg hon att sommarnätterna inte var så ljusa som man ville minnas. Inte heller så varma som man kunde tro. Nyvaken reste hon sig upp från sängen och gick upp för att stänga fönstret. Den svarta hunden som låg på golvet vaknade då kvinnan satte ner fötterna på golvet och gick genom sovrummet. Klockan på sängbordet visade att klockan var 15 minuter före midnatt. Kvällen hade bara börjat kändes det som och hon ville inte att den skulle ta slut så tidigt. Pekfingrets knoge kom väl till pass då hon gnuggade sömnen ur sina ögon.  ovanför byrån vid samma vägg som dörren hängde en spegel, med släpande steg tog hon sig dit och mötte sin egen blick i spegeln. Det mörka håret var ruffsigt, och hon hade antydningar till rynkor på olika ställen i ansiktet. Var det så lady of Shalott " hade sett ut i Tennisons dikt.

"Spegeln rämnar i tu och förbannelsen drabbar mig". bistert log hon åt sin egen spegelbild. Det kunde inte vara sant 45 åringen hade blivit äldre. Var är riddaren ? var är Lancelot som säger att hon har ett vackert ansikte, må gud i sin godhet låta henne behålla sitt graciösa  utseende, en tanke som var en fri tolkning av Lord Tennisons dikt. Hunden på golvet reste sig upp på bakbenen och satte upp framtassarna på byrån.

Kärleksfullt rev hon med händerna i hundens yviga päls. Hunden pratade genom sitt gurrglande läte som kom långt ner från strupen. Tiken såg mycket märkvärdig ut, då hennes matte sa nått till henne. det var som o hunden trodde att det var nått viktigt som de diskutera och att hon kunde tillföra något till diskutionen, och därav var tvungen att välja sina ord väl. Kvinnan lade sina händer på varsin sida om hundens ansikte och gav den en puss på huvudet. kvinnan tog av sig kimonon i siden på sin väg ut ur sovrummet. Den landade på en stol som stod alldeles vid dörren. Alexandra lade huvudet på sned och följde matte med blicken.

Det finns paradis och så finns det paradis. En gammal ladugård, en gammal loge som gjorts om till pub, genialt. Självklart var man tvungen att vara medlem för att få komma in, på så sätt kunde man få servera alkohol till alla som var medlemmar. De allra flesta var medlemmar, och medlemskapet kostade 100 kronor per år. Eftersom verksamheten bedrevs av en förening, så var det lite annorlunda skatteregler, vilket gjorde att priserna på dryck och tilltugg var oerhört lågt. De låga priserna kan ha berott på smuggel med, det var ännu oklart vilket som var billigast, smuggla, eller köpa in genom förening. Visst hade den svenska landsbygden nått alldeles speciellt. Jag hade kommit dit vid niotiden på kvällen. Jag hade kommit in i min regncape ifrån sommarregnet. Gästerna samlades nere i den del av byggnaden som varit stall och ladugård. På övervåningen hade man danssgolv och liknande saker. På nedervåningen var rökning tillåten. Med frusna fingrar plockade jag fram pakettet och letade fram en giftpinne. Huttrande tände jag den och försökte jaga bort kylan från mina tankar. Lokalen var mest fylld av sommargäster, det var lite somrigt att gå till puben, den hemliga puben, ett smultronställe ute på landet. Krögaren var bonden som ägde gården. Det stod en bardisk som var formad som en skära efter ena väggen. Bakom disken stod det flaskor travade på varandra. Bonden med det rödsprängda skägget sken upp mot mig och jag besvarade fruset hans leende.

"Jag vet vad du behöver sa han." "Jasså svarade jag vänligt." "A good cup of tea. Han slog upp varmt vatten i en kopp och stoppade ner en te-påse." "Visst, har du sett Martin?" "Han står där borta och kastar pil." "Bulls eye every night ?" "Och så en stor stark sa manen ." "Du känner dina kunder, min vän" svarade jag och rörde om i koppen med te. "Det är verkligen en regnig sommar." "Det är en svensk sommar, men det är bra för potatisen." "Och kornet på dina fält." "Vet du vad korn och potatis har gemensamt ?" "Får jag betänketid "frågade jag och drog upp tepåsen och smakade på drycken. "Nej det får du inte. korn och potatis kan användas då man framställer alkohol."

"Steget mellan krögare och bonde är inte så stort som man kan tro" svarade jag. "En cola tack, iskall utan is kittlande på tungan utan skivad frukt." "Så du börjar komma i gång nu."" Kvällen är ung svarade jag och tömde tekoppen."

Naken kom hon ut från badrummet. Hon försökte att torka håret med en handduk, men vattnet dröjde sig kvar i hennes lockar. Nalen gick hon runt i torpet medan hon torkade håret. Dörren till hans arbetsrum stod på glänt och hon kunde inte låta bli att snegla in. På en serveringsvagn stod det böcker travade i högar. På bordet vid soffan låg det böcker och tidningar uppslagna, tillsammans med fotografier från internett.  Skrivbordet var överbelamrat av utskrifter, och kollegieblock med slarvigt nedskrivna noteringar. I bokhyllan stod ett glas med avslagen cola, och sladden till vattenkokaren satt instucken i väggen. Fazer liqueur fillis låg i en skål och papperet från dem som redan fallit offer för hans skapande låg på golvet. På väggen hängde inramande foton i svartvitt. I hennes eget arbetsrum var det betydligt mindre föremål,, där fanns i princip enbart ett provisoriskt skrivbord och en dator. Pappren satt insatta i pärmar och den trådlösa telefonen låg ständigt i stationen. Författarens arbetsrum måste vara rummet gud glömde, men hon lät honom ha det så. den enda som brukade stå ut med att vistas i rummet en längre tid frivilligt var Alexandra, sen var det de arma krakar som kom dit för att diskutera med honom, eller de som försökte att samarbeta med honom. Evelyn och Martin tycktes stå ut med det, och de kunde bli kvar i evigheter. Angelica och Marika däremot försökte göra mötena i det rummet så korta som möjligt. I rummets ena hörn stod en liten radio med cd-spelare, och över ryggstödet på hans stol hängde de trådlösa hörlurarna. Runt radion hade han travat cd-skivor i staplar. De såg nästan ut som WTC, och de såg ut att kunna rasa precis när som helst.

Martin sjönk ner vid bordet mittemot mig. Han såg uttråkad ut. Jag log mot honom och väntade på att han skulle säga något. Vad som helst hade fungerat för min del. Det var inte så noga vad han sa bara att han lyckades hiva ur sig något. På storbildtvn visade de nån deckarserie. Det passade bra med den regniga svenska sommaren. Juli hade blivit augusti och kanske augusti med höll på att nå sitt slut vad visste jag. röken steg upp från askfatet och jag följde den från fatet och upp mot taket tills den stannade vid Martins ansikte. Var det så här vi män var ?? Kunde vi sitta så här i timmar utan att säga ett ljud ? Ibland kunde det nog vara skönt.

"Martin var är du ? Hallå du verkar så långt borta."" Du jag såg en film dubbelåtta tror jag den heter, den handlar om ett gäng ungar som gör en egen film, av ingenting alls." "Häftigt...... "sa jag och snurrade lite på glaset mellan mina fingrar "Ja visst vore det häftigt" svara Martin. "Tänk att få göra nått sådant...med sina vänner. Marika kunde ressigera, jag skulle fixa det tekniska, du skulle skriva manuset och Evelyn och Angelica skulle hjälpa mig med ljud och bild. Helge skulle kunna bygga kulisser och rekvisita, hon Lindas kvinna..."

"Josephin" fyllde jag i snabbt. "Ja just det hon skulle kunna hjälpa till med visst vore det häftigt. allt med hjälp av enkla saker som en digital videokamera". "Ja det vore verkligen häftigt" sa jag drömmande.  "Kanske vi kunde få visa den på filmfestivaler. Det vore bara så häftigt" sa jag. "Men jag tror jag skulle vilja ha en roll i den, tänk dig själv" sa jag och levde mig in i drömmen. Martin och jag satt där mumlades massa ord som utgjorde fragment av vår dröm. Drömmen skulle bara växa i takt med glasen öl och cola som vi konsumerade.

Magdalenas former fångades upp i spegeln på garderobdörrens insida. Hennes höfter var runda och mjukt formade, ryggen verade smidig och stark. Axlarna var breda och hennes tjocka mörka hår letade sig ner mot skuldrorna. Bräösten hade ännu inte börjat att hänga, men de gav ett intryck av tyngd, de såg inte ut att vara så stora, men de såg tunga ut. Bröstvårtona var mörka. Runda , cirkulära linjer bildade magen under hennes revben, och en sluttning från magen ledde ner till hennes sköte. Låren var kraftiga efter en sommars springande i skog och mark. Magdalena var inte kraftig, men hon var en kvinna med en kvinnas kropp, och hon skämdes inte över den. magen var inte platt, och skinkorna kanske kunde vara fastare, men det kunde ha varit värre med. underkläderna som låg på stolen var av märket Chantelle. Man kunde skymta bröstvårtorna och lönshåret igenom plaggen, och hon visste att det drev lejonet till vansinne. Passionata var ett systerbolag som riktade sig till yngre kvinnor hade de förklarat då hon köpte dem.

Cyklarna låg i slänten medan regnet föll stilla ner mot marken. Martin hade stannat för att urinera, och jag hade stannat och blivit stående vid vägkanten. Gruset på vägen var vått och vid vägkanten kändes det som att stå i en blöt sandlåda. Mina lofers var genomblöta. Vi hade beslutat oss för att ta sällskap hem. En kort stund hade vi funderat på att ringa hem för att be om skjuts, men vi var inte så säkra på att det var så uppskattat. Rökande såg jag ut på näckrosorna, de påstod att de växte där sjön var som djupast, men i det här fallet såg de ut att vara rätt så nära land. jag hade hört talas om hur älgar suktat efter dem och simmat ut för att tugga i sig dem, men sedan fastnat med klövarna och drunknat. De guppade så fint på vattenytan. Utan att förstå varför gick jag fram till Martin och gav honom mina cigg, mobiltelefon och klocka. Han såg frågande på mig, men han fick inget svar. I handen höll jag en fickkniv i rostfritt stål.  Vattnet fångade mig direkt då jag gick ut i vattnet med kniven mellan mina tänder. Dessa förföriska blommor skulle falla för min kniv. Jag simmade ut mot blommorna och Martin skrek efter mig att jag var galen där han stod kvar vid strandkanten i regnet. Martin såg ut som Thomas Petterson, komikern. Jag hörde inte på hans åsikter. När jag väl nådde blommorna dök jag ner under ytan och började att skära i de sega stjälkarna. Det var svårare än jag hade trott och vattnet var mörkt och kallt. Efter att ha lyckats kapa tre stjälkar tvingades jag att ge mig upp till ytan. Nu stod Martin med vatten till benen. jag skrek till han att han skulle stanna på land efter som han druckit. Sen dök jag ner igen i det kalla vattnet och började slita i stjärlkarna. Det var en kamp mellan mig och blommorna. Den här gången lyckades jag få loss fem stjälkar innan jag tvingades gå upp till ytan. Väl uppe vid ytan började jag att dra i blommorna vid ytan för att känna efter vilka som förlorat greppet u botten. Under tiden som jag dök för tredje gången tänkte jag på det symboliska, dessa blommor som vuxit upp från en dyig botten, upp genom vattnet och trängt sig genom ytan för att sträva mot himlen ovanför, vilken prestation i sig. nu föll de offer för mig och min prestige. Mitt behov av att fånga dem och besegra dem, de som kunde snärja en älg. Då jag väl fått nog så simmade jag in mot land där Martin stod.

"Herre gud är du inte klok skrek han. Jag såg dig knappt i mörkret, trodde du drunknat.´" "Nej då, men det var länge sedan jag gav Magdalena blommor." "Du är banne mig omöjlig" sa han. "Se hur du ser ut du är blöt och smutsig. Var det blommor det handla om, det finns ett trevligt buskage med vildrosor, vill du stanna till där och plocka lite taggiga rosor." "Nu när du nämner det så är det en mycket god ide min käre vän."

"Du menar allvar eller hur?" sa Martin häftigt." Du behöver hjälp vet du det ? Jag menar det..."