en konstig hinna
över döden
som sparats
till sist
och det man sparar
till sist
är det bästa
så döden är alltså
en smak av
livet

längs
blodsdroppen på
mina läppar
en smak
av tid att finns
le och trolla
fram en tydlig
rand av tro

förhoppning

skrapa upp sår på skör hud
låtsats om att du inte
vidrört mitt inre
fast hjärtat bultar så
att det nästan sprack
näthinnan
hornhinnan
jag ser inte längre

skickar ut det sista
andetaget för
att du ska minnas
mig och min
smak
av livet

här och nu