Jag lämnade allting bakom mig,
sprang flera mil efter fått höra ditt namn,
följde små spår i sanden.

Sedan blev allting mörkt.
Jag slutade springa.

Mina andetag blev häftiga
jag vände mig om.

Där stod du.

Med utsträckt hand och ett leende.

Jag vände mig om
gick mot dig.

Men du föll.

Skriket var totalt så som mörkret.

Jag satte mig ned
grät.

Långt där nere vid klipporna
låg din livlösa kropp.

Högt däruppe på bergskanten satt jag.

Att förlora dig var som att någon skar djupt i mig.

Sedan vaknade jag med tårarna
visste att du var vid liv.

”alla blir bortvalda ibland ”

Och det är det som är så fruktansvärt.