Den mörka himmelen öppnade sig för henne när hon kom ut genom glasporten. Några få stjärnor var utspridda över valvet och glittergloriorna omkring dem gav intryck av att den som kastat dit dem gjort det med samma sprudlande glädje som ett barn steker pärleplattor med. Hon hade gått ut för att hitta Teleborgs slott, där de haft snöbollskrig förrförra vintern; när de fortfarande var alldeles lyckliga, när han kunde kasta henne i snön med huvudet före och hon bara skrattade; när hon skulle ha kunnat slå sönder hans käraste ägodelar utan att han skulle ha höjt ett ögonbryn.

Det slog henne att hon var bokstavligen ensammast i världen när hon gick runt huskröken och tittade på myriaden av lysande fönster. Hemtrevliga röda gardiner och små lampor som spred ett varmt ljus, silhuetter av ansikten som skymtade fram när de förflyttade sig från ena sidan fönstret till den andra, en och annan blomkruka; alla berättade de om den olidliga trevnaden innanför. Hon fortsatte gå och vände blicken åt andra hållet. Där lyste Statoils skylt, och den såg ut att vara mycket närmare än den egentligen var. Hon letade febrilt – utan att själv vara medveten om det – efter något att köpa, efter en ursäkt att gå dit. Varje fiber i hennes kropp längtade in till värmen och människoögonen, om än bara för några sekunder. Om än de enda ord hon skulle byta med kassörskan var ”hej” och ”tack”. Hon skulle vilja ha cigaretter, men hon hade ju precis varit sjuk. Hon skulle vilja ha choklad, men socker var inte bra för henne och dessutom hade hon ätit godis för bara någon dag sedan. Varför ville hon så gärna köpa något? Ville hon bara in till människovärmen (som dessutom bara var en falsk föreställning)? Hon spottade inåt mot hunden som uppenbarade sig i henne och vände bort ansiktet från Statoil.

Hon kände för att springa, och efter några sekunders tvekan satte hennes ben av alldeles av sig själva. De lade bakom sig mer och mer asfalt och fler och fler fönster, ända tills husraderna tog slut. Håret vecklades ut bakom henne som vingar och flög lätt och mjukt som siden. Det kändes att det var nyborstat. När hon kom till ett vägskäl tog hon av till höger, eftersom hon trodde att slottet låg åt det hållet. Röda ljus glimmade ungefär halvvägs till horisonten och rök pyrde ifrån tornen som ljusen bodde på. Dit skulle hon inte; så långt åt höger kunde det inte vara. Hon svängde åt höger igen och sedan åt vänster och sedan åt höger. Hur långt hon skulle springa visste hon inte; hon var inte andfådd. Efter en stund stannade hon utan förvarning och fortsatte gående. Slottet verkade bortsopat från jordens yta. Det borde vara i närheten. Hon såg sig omkring och åt höger såg hon en massa små gula ljus, högt upp i luften. Det var inte fabrikens skarpa ljus utan ett varmt och snällt ljus som var så inbjudande att hon nästan började gråta. Ändå var hon tvungen att bestämma sig för att det inte var slottet. Hon visste genast att det inte kunde vara det; de här ljusen var alldeles för långt borta. Det var nära att hon sprang mot dem i alla fall, men som det nu var vände hon och började gå tillbaka.

På vägen hem förlorade hon varje korn av orienteringsförmåga. Väggarna reste sig runt henne och stängde in henne i en labyrint. De var så grå; grå som asfalt fängelse grundskolor ålderdom. Skriket låg nära men hon höll andan och sprang blint bort från de kvävande grå husen som aldrig tycktes ta slut. Hon var inte säker på att hon någonsin skulle komma hem igen. Kvällsluften var frisk och klar som tunt, tunt glas efter regnet så det gjorde kanske ingenting.

”Nej, jag vill vara ensam”,
hade hon kallt klippt av Dante med när han velat göra henne sällskap ut. Tänk förr i världen när
vi gick på långa promenader som mer var dans än promenad när vi schamponerade varandras hår när vi till och med borstade tänderna tillsammans när vi somnade omslingrade när vi älskade. Det var till den tiden slottet hörde. Nu gick det tydligen inte att komma dit. Hennes ögon blev våta såsom ögon brukar bli när vackra förlorade saker lyser på näthinnorna . Hon pressade igen dem och knöt nävarna och rös igen och igen. Ilskan var inte borta men den hade krupit undan till förmån för ledsamheten och ambivalensen. Hon var fortfarande lika förtvivlad som innan hon begett sig ut men nu ville hon begrava hans feberheta rygg i sin famn och borra ner näsan i hans mandel- och kattungedoftande hår och framför allt låsas fast i hans armar.

Hon tog sig hem till slut och begravde Dantes sjukligt varma rygg i sin famn och borrade ner näsan i hans trygga mjuka hår och omslöts av hans svarande omfamning. Nästa dag var hon inte ensam på kvällspromenaden. En ledig fri luft strömmade mellan dem när de pratade och det kändes nytt.

Hon glimtade Teleborgs slott den här gången.