Möter blicken hos en gammal vän.
Han tvingar min blick att inte väja.
Ser en värld i hans ögon.
Rädsla, vanmakt, sorg, ilska.
Han vet och jag vet
att han ska dö.
Dö ifrån sina barn, sin fru.
Livet - det förbannade!
Livet - det underbara!
Hur lång tid ännu?
En månad?
En vecka?
I morgon?
Nej! Nej! Nej!
Nej, inte än!Inte tänka så!
Jag ser i hans ögon att han
vill klamra sig fast hos oss.
Att vi ska hålla honom kvar.
\"Se mig,\" säger hans blick.
\"Du får inte tillåta att jag försvinner.\"
Och vi håller hans hand.
Klappar hans kind.
Ropar till Kärlekens Gud.
Ber om förskoning.
Fast vi vet ju.
Ingen lyssnar.
Vi följer med så länge vi kan.
Men det sista steget
får han ta ensam.