Han luktade likt insidan av en gammal ølburk. Bussen svajade sporadiskt længs den smala vægen, mannen brevid mig svajade med. Kombinationen av lite før mycket førfriskning och den ojæmna kuperingen var hans berættigade anledning till svajning.

Han ville konversera och søkte kontakt, men hans ølburksandedrækt økade de få centimetrarna mellan oss før varje andetag han exhalerade i min riktning. Och jag kænde inte før att konversera.

Jag højde volymen på musiken ytterligare, en ytterligare førstærkning av min fasad och jag blev næstintill otillgænglig. Med længtan tryckt mot fønsterrutan och drømmarna øver hastighetsbegrænsingen var jag lika otillgænglig som tusen-meters-topparna som reste sig runt omkring.

Det blommade av kærlek i luften, trots ACns starka spridning och vårbrisens førsvinnande. Jag ønskade kærleken væl men læmnade den dær mellan de två vilsna sjælarna som satt och florerade sig tre sæten bakom mig.

Kanske skulle jag møta den en gång igen, kanske låg den och lurade bakom næsta krøk. Kærleken. Men allt jag visste just i det øgonblicket var att jag natten tidigare gett klara direktiv till kærleken att hålla sig borta.
    

"Hør inte av dig, ær du snæll. Jag hør av mig nær jag behøver det. Och jag behøver inte detta nu."

Not here. Not now. Not ever.

Det finns inget svårare æn att gång på gång vænda ryggen åt den man ælskar. Och att gång på gång gå igenom denna identiska process av sorg, uppgivenhet, ensamhet, tvång, øvertalelse, førnekning, førbættring, førlåtelse och helning. Nær man då tror sig vara hel igen, kommer viljan efter førsoning och river alla murar, tær upp alla sår, så att man åter igen blåøgd och blottad kan stå.

En del av mig var redo før førlikning och fall otaliga gånger till. Men det var endast den delen som fortfarande hoppades och alltid skulle ælska. Den større och starkare delen av mig ønskade att detta var sista gången som jag vænde ryggen åt honom. Samma sida som innerligt hoppades att han en gång før alla hade førstått.

Och inte kunde jag rå før att han var missnøjd med sitt val av flamma. Inte var det mitt fel att han ringde mitt i natten før att påpeka hur han kænde sig "tom". Om han nu trodde i sin vildaste fantasi att jag skulle orkat med detta kaos en gång till, så trodde han fel.

Det var sjælvklart før mig att vart æn de rullande hjulen eller de brummande jetmotorerna tog mig, så var det længre ifrån honom och nærmare något nytt.