trädet stod stilla över sin skugga i månskenet. sluttningen bjöd på en ovanlig kontur längs med åkermarken, den sprang från roten av eken och föll snabbt och spretandes men ändå graciöst över varje planterad länga av säd.

natten var ljummen men ändå kunde det anas små stråk av våren som fanns kvar i luften. kyliga brisar som ännu inte hunnit tina under solen.

det var en stjärnklar natt, som om det enda som rörde sig var väntan på att tiden skulle börja röra sig igen. längs med horisonten kunde det skymtas små hus, vissa med ljus letandes ut från fönstrena, andra helt skymda i mörker. lätena var små men ekandes. syrsor, skalbaggar och de betande rådjuren.



hon kunde inte sova, det var för mycket liv som pågick, för mycket nu för att släppa taget om det. och med varje andetag förnimmde hon varje känsla, varje lukt och varje smak. det smakade hennes fantasier, av hallon och hav, av honom.

minnena var starka, varje gång hon blundade en kort sekund stod han framför henne. som om han alltid funnits där. slitna skor, utan ryggsäck och leende, men med alla hennes hemligheter. han bar inget namn och ingen framtid. han var enbart en skugga, som trädets skugga, växandes i hennes själsvrår. det kröp en vind längs med hennes kind. den var där för att hindra gråtet från halsen hinna upp från hennes strupe, ut ur hennes mun i läten och gny. den torkade bort alla eventuella tårar.

han fanns inte. han hade aldrig funnits. ändå var han allt hon visste. allt hon kände som verklighet.

hela dagar hade hon spenderat i utrymmet av honom, skrivit poesi som aldrig skulle läsas. hon ville sova, drömma om berget vid norra spanien, där de skulle ha möts. men egentligen var den sagan borta, slösad på timmar av tankar. hon hade självvalt raserat alla möjligheter till dess existens. och nu, nu var vilsenheten hennes närmaste vän, den kände henne bättre, och orkade bära hennes tyngd samt hennes lättja.





det började vid tretton års ålder, hon mindes fortfarande den dagen fylld av sommardag. sommardag lika varm som den kommande hettan. det var vid den gamla fiskeboden i orust som hon hade fått synen över havet. den hade trädit fram till henne nästan som en gåva, utan ord eller bilder men som en känsla av färger.

och så i 18 års tid hade hon försökt förmedla visionen till sin omgivning, försökt att berätta, skriva, rita den känslan. men ingenting fanns till hands att visa det hon hade förstått: att hon var större än detta livet och mindre än universums existens, och att han skulle vägleda henne till ett slut vid en vindslagen kulle.

nu hade hon hittat den kullen, men visste inte vad hon skulle göra där eller vad hon skulle ta sig an den till. fanns hon där för att bara vandra förbi? för att bara vara ett besök? eller fanns det en mening bakom sökandet?

blodet som fanns i omlopp i hennes kropp hade börjat sjunka i temperatur nu. hjärtat inom henne slog långsamt. det var knappt så att slagen räckte för att föra pulsen ut i fingertopparna, hon kände hur det saktade ner ju närmare det flödades hennes handleder.

skuggorna blev tydligare i det mörka nyanserna, men konturerna var nästan utsuddade. hon hörde ett hum från hennes läppar, en vibration. var det hennes röst som nynnande? var det hennes sång som förlät?

eller var det ännu en gång han som talade ur henne? vad ville han säga?

hon försökte höra, lyssna på vad det var för läten som hennes stämband avgav, men kunde inte urtyda mer än ett ord: "lugn"

som en repition av ett meditationsband.