Jag öppnade mina ögon och tittade upp i taket, i vanliga fall reagerar jag inte så mycket över det. Men idag, den här morgonen var det inte mitt tak jag tittade på. För i bakgrunden kunde jag höra hans andhämtning, sådär tung som den är när man sover..fridfull. In och ut, in och ut. Han som bokstavligen gör mig knäsvag och stammande.
Han är den vackraste människa jag sett, för fin för någon som jag. När vi går tillsammans genom stan brukar jag undra vad alla vi möter tänker när de ser oss, skönheten med ett litet odjur vid sin sida. Att han vill gå där med mig inför hela världen är ett huvudbry jag aldrig blir av med. Inte förrän det tar slut.
Varje gång vi säger hejdå tänker jag att jag måste minnas hur han ser ut just nu, hur galet fluffigt hans hår är, hur hans läppar smakar, hur han ler med hela ansiktet, hur han skrattar, hur han ser på mig just precis innan han kysser mig. Allting måste finnas kvar i mitt huvud så jag kan minnas sen när jag blivit ensam igen.

- Vill du ha något att äta? Mummlar Han under kudden. Jag kan gå och fixa.

- Jag vill bara ha dig, säger jag. För det är det enda jag kan tänka på…Honom. Det spelar ingen roll att jag bara druckit en kopp te på hela dagen för nu är han här och då finns ingen hunger. Allt annat försvinner.
Han bara ler sitt leende mot mig och sen håller han om mig.

- Jag är i alla fall galet ungrig, vi kan väl fixa pannkakor eller något?

Och utan att vänta på svar går han in i köket och börjar plocka i kylen. Jag går efter och tittar på honom medan han vispar smeten och tänder gasen på spisen, väntar på att stekpannan ska bli varm och häller sedan ner smeten. Han vänder sina pannkakor i luften, en sån där snärt med stekpannan så att pannkakorna flyger i luften. Jag har fått göra det en gång men då slutade det med att pannkakan ramlade bakom spisen och inte ner i pannan igen.