Han närmar sig. "Vad heter du", frågar han. Irmgard rodnade och säger sitt namn. Kan hon kanske fråga om skriften hans hand. Hon är lite brydd för den främmande pojken eller är han kanske redan man.
"Vad är det för skrifter" frågar hon i alla fall.
"Å, det är den nya rätta läran, som jag kommit hit att förkunna", sa mannen. "Men jag glömmer mig, mitt namn är Sigismund"
"Det är farligt att komma hit, vår tro är stark och vaktas av de äldste"
"Jag är inte rädd", sa mannen. "Flera av dina landsmän följer redan den nya läran om än i hemlighet än så länge. Det är den enda rätta läran. Bara en gud…"
"Vad", sade Irmgard. "Bara en gud, vi klarar inte utan alla våra gudar och Tår och Froda gör allt för oss, bara vi inte misshagar dom".
"Misshagar dom" sa mannen frågande "Min gud är en förlåtande gud och vill alla väl".
"I tanke, tro och gärning skall vi verka i hans namn. Det vi gör mot dessa våra minsta gör vi för honom".
"Jaha" sade Irmgard defensivt "och vad får ni istället"?
"Istället" sa Sigismund förvånat "Vi får vårt gensvar från Gud och vet att bara vi gör rätt kommer allt att bli till vårt fromma, det är vad vi får".
De har kommit fram till ståndet med munkar. Sigismund köper två munkar och bjuder Irmgard den ena. Hon tackar tveksamt. Hon skall inte ta emot något från en främmande, men hon var faktiskt hungrig. Frukostmålet är sedan länge ett minne.
"Jag skall stanna här i ett år och verka för min lära, jag hoppas vi kommer att träffas ibland, jag har förstås många möten att klara av och så är det mässor och alla böner. Jag bor på Olofsgården hos fru Karin."
Aha tänker Irmgard. Så fru Karin är en av anhängarna. Att hon vågar. Hon måste veta hur väl påpassad man är.
"Tack för munken, nu måste jag gå vidare" sa Irmgard och går in bland stånden.
© Maria Silvia