Om det över huvudtaget stod någon bredvid mig när det kändes som värst så var det du.
Alltid du, precis bredvid mig.

När jag behöde någon att prata med så fanns du där och lyssnade.
När jag behövde hålla någon i handen så var det din hand som jag fann först.

Men sen så förändrades allting.
Ena dagen fanns du där bredvid mig, andra dagen var du bara borta.
Borta ur mitt liv för all framtid.

Jag hade aldrig tackat dig, aldrig. Och nu skulle jag heller aldrig få göra det.
Hur kunde jag vara så egoistisk..?

Du fanns bredvid mig hela tiden, men aldrig sa jag tack.
Inte ens det lilla ordet kunde jag ge dig.




Men det värsta av allt är,
att jag aldrig kommer få chansen att säga
















förlåt