En mycket märklig historia... Blev aldrig klok på vad det var...

Hade haft inbrott i min Lägenhet, och var inte speciellt hågad att sova ensam där. Jag och min pojkvän åkte hem till hans föräldrars stora hus. Jag kände båda hans föräldrar väl och de var vana vid att jag var där, inte heller var det något ovanligt att jag sov över. Vi sov alltid i samma säng. Trångt, men när man är ung går allt bra. Behovet av att kuna \"röra\" sig, kom långt senare... Jag trivdes i denna konstnärsfamilj.

Detta var en kväll i mitten av December. Vi hade lagt oss och jag hade just kommit in i den där \"halvdvalan\" som man är i, just innan man somnar.

Plötsligt fann jag mig stående i en svart \"tomhet\"... Mitt framför mig, på en stol vid ett bord, satt en ljushårig kille med huvudet vilande i händerna och såg på mig. Hans ljusa lugg hängde ner över de mörkblå ögonen och hans blick var fast och den utstrålade en sådan varm harmoni.

Tyst satt han där, och bara såg på mig...

Då började något att röra sig i mitt huvud... och utan att veta varför, frågade jag trevande:

\"Du heter... Ned.., va?\"

Han nickade. Det blev tyst igen. Mycket mer blev inte sagt den kvällen, för jag blev mycket trött. Att det fanns något mellan oss, det kände jag tydligt. Ett band som inte gick att förklara...

Jag pratade ofta med honom efter det här. Jag frågade om saker jag inte förstod. Just under denna tiden hade jag det ganska trassligt och särskilt när allt blev för besvärligt, kunde det hända att jag fullkomligt skrek hans namn rakt ut i den svarta tomheten! Och alltid fanns han där för att lugna ner mig.

Det räckte med att jag såg in i hans ögon för att bäddas in i varm bomull och vaggas bort från det besvärliga. Det dröjde inte länge förrän jag upptäckte att jag var DÖDLIGT kär i honom.

Denna upptäckt gjorde mig bekymrad. Det hela var ju egentligen ganska vansinnigt... Jag var kär i en kille som bara fanns i min fantasi, alltså skulle jag säga att var kär i mig själv - om man vill förklara det enkelt. Nu var det inte det, utan betydligt mer komplicerat. Jag ville ha honom hos mig! Krama honom! Krypa in i hans famn! Känna honom! Inte bara psykiskt utan även fysiskt.

Jag grubblade och grubblade...

Ned var så stor del av mitt liv... Jag tyckte att det inte var mer än rätt att berätta för min \"kille\". Det var inte lätt. Pratade mycket med Ned om det här.

\"Jag älskar dig så mycket Ned och jag vill så gärna ha dig!\"

Jag beslöt att börja mitt \"Ned-letande\" genom att göra det som var mest rätt. Jag hade starka känslor för Ned, men kunde inte göra något, då hade jag varit otrogen.

En kväll tog jag mod till mig...
\"Jag är kär!\"
\"Jasså, i vem då? Någon jag känner?\"
\"Nej... Han finns i mitt huvud...\"

Han log...
\"Jag slår vad om att du inte kan rita av honom!\"
\"Hmm...\"

Bilden jag hade av Ned var stark! Två dagar senare hade jag en Teckning av honom som jag visade upp för min \"kille\".
\"Här är han...\"
Jag fick inget svar. Säkert förstod han då att jag menade allvar. Tillslut beslöt jag mig för att leta efter Ned i verkligheten.

Vilket jag talade om för honom.

\"Jag tänker börja leta efter dig!\"
\"Du kan ju alltid försöka...\"
\"Du måste ju finnas någonstans i verkligheten också!\"
\"Mm...m.\"
\"Jag älskar dig Ned!\"
\"Jag älskar dig också, det vet du...\"
\"Jag vill ha dig här!\"
\"Tänk inte på det... Du gör det bara svårt för dig själv.\"
\"Vill inte du vara här hos mig?\"
\"Visst vill jag det...\"
\"Jag kommer när du hittat mig!\"
\"Jag ska hitta dig...
JAG SKA HITTA DIG!\"

/Zamira