Visst var det dumt gjort!
Men jag visste inte att han var där...
Jag bad så mycket om ursäkt.
Till svar fick jag en blick som kunnat döda...

Arg och ledsen gick jag min väg.
Jag hade blottat min strupe
och ändå fått ett hugg mot den.
Djupt sårad drog jag mig undan...

Några timmar senare kom han mig
plötsligt till mötes i korridoren.
Besvärat såg jag bort
men tog strax blicken tillbaka igen.

Han slöt upp vid min sida, lade sin hand på min axel och sa:
- \"När jag förstod att du tar hänsyn till mig...
...då blev jag väldigt glad\"...
Då grät jag nästan av glädje...