Det blåser, kanske inte så mycket men i alla fall så att det märks. Det rasslar i
lövträdens grenar medan han går gatan fram inne i stan. Det är ett rogivande ljud.
Tunga gråa moln flyter fram uppe i himlen. Han tänker att det måste blåsa mer där uppe medan han betraktar molnen.
Hon står på torget alldeles ensam i blåsten. Det är ett stort torg med kullersten till underlag som nu är tomt på stånd och försäljare. Sommaren har precis lämnat oss för att låta tidig höst sakta ta över våra sinnen.
Hon ser så liten och sårbar ut på det stora torget som om hon var mest ensam i hela världen. Centrum är ganska folktomt en grå höstdag som denna. Folket som är ute, går med raska steg mot sina mål och spatserar inte omkring som om det vore en solig sommardag någon gång i juli.
När vindbyarna sveper fram över torget kan man nästan tro att hon ska lätta från marken. Det blåser inte hårt men hon är ganska kort och väger inte särskilt mycket.
Det är synd att hon har sitt mörkblonda hår uppsatt i en hästsvans tänker han medan han på håll ser henne. Annars hade vinden blåst genom håret och gjort det så där härligt rufsigt som bara vinden kan göra.
Långsamt börjar hon att gå. Med sina små händer varma i kappan och blicken mot marken strosar hon sakta bort från torget medan de första regndropparna ger sig till känna mot hennes hud.

Han mår så bra när han är nära henne. Det är bara hon som kan lyfta den sten som tynger honom, bort från hans bröst. När de är tillsammans är han lätt och kan sväva igen. Allt som annars oroar honom följer med vinden bort, även om det endast är för en stund.
Stilla iaktar han henne medan de går.
Ögonen hennes är egentligen för stora för det lilla ansiktet. Det är stora bruna ögon som blänker med ögonvita likt snö, de är både som speglar och fönster på samma gång.
När hon skrattar blir hon stolt ägare till världens största mun och hennes leende går brett över de höga kindbenen. Mitt i detta underbara kaos sitter en liten, nätt, alldeles lagom stor näsa.
Han blir varm i kroppen när han tänker på henne glad, trots att duggregnet nästan obemärkt gått över till regn.

De går på den lilla bron som leder dem över ån, vattnet är fullt av ringar från alla vattendroppar. Trädens grenar vajar i vinden längs å kanten och erbjuder därför inget vidare skydd åt änderna som samlas i små grupper. Men luften är frisk och regnet för med sig en ren, avskalad doft. Om de blundar kan de lika gärna befinna sig på en lång sandstrand en blåsig höstdag som denna där vågorna går vilda ute på havet. Det enda som saknas är saltstänken och lukten av tång.

Det är en sorgsen flicka han går med idag. Då är munnen nära på obefintlig och ögonen framträder än mer i hennes nätta, nästan sköra ansikte. Det är outhärdligt att inte få hålla om henne, att inte våga krama henne, att inte kunna krama henne. Hon är så utlämnad där hon går, en liten frusen kropp i en stor kappa, det olydiga mörkblonda håret med ljusa slingor i som nu är vått av regnet.
Trots sin längtan att få komma närmare, värma henne, håller han sitt avstånd på ett par meter.
- Jag tänkte bara gå en promenad själv och tänka.
- Jag har mycket att tänka på just nu.
Hade hon sagt när han sprang ifatt henne borta vid torget. Hon hade dock givit honom ett leende som verkade uppriktigt så han sa:
- Jag har själv lite att tänka på.
- Om jag går tyst, får jag följa dig då?
Ett löfte han inte hade för avsikt att bryta, så han håller sin distans.

Hon luktar gott. Det vet han även fast han bara har kramat henne en gång.
En söt doft blandat med ciggarettrök sitter i hennes luvtröjor. Den svarta eller den blå som hon brukar bära till jobbet tidiga mornar för att inte frysa.
Ibland när hon är slarvig och han hittar hennes tröja hängandes på en stol eller liknande, brukar han trycka den mot näsan och drömma sig bort med hennes doft en stund.
Den söta doften med en lätt ton av cigarettrök.
- Jag fryser så, hade hon sagt där hon stod i dörröppningen till jobbet.
Utan att tänka sig för hade han tagit ett steg fram och kramat om henne bakifrån.
Han är en lång, ganska bredaxlad ung man så när han höll om henne försvann flickan nästan i hans armar. Innan han hunnit tänka sig för utbrast hon, nästan tjöt hon:
- Å gud va skönt!
Han släppte snabbt ut flickan ur sin famn. Det gick reflexmässigt. Fick han gå så långt? Fick han komma så nära?
Nu i efterhand ångrar han att han släppte henne så snabbt.

Ett gäng kajor glidflyger orytmiskt i vinden ovanför dem medan de går grusvägen fram genom parken. Han tar ett par snabba steg framåt för att komma ifatt, det rasslar till i gruset som följd. De går nu jämsides fram genom den ganska ordinära parken.
De går förbi stora ekar, mässing skulpturer och en liten damm utan att yttra ett ord till varandra.
Som genom en tyst överens kommelse.
Så hur ska det här sluta? Orden dyker bara upp i huvudet på honom.
Det är farligt nära att de trillar ur munnen men de bestämmer sig i sista stund för att stanna på rätt sida av stämbanden.
Han ser på henne medan de går, hur länge har han älskat henne egentligen? Det tär på en att älska någon i det tysta. Hjärtat skriker, det måste få sjunga ut sin kärlek medan förnuftet vet bättre och beslutsamt sätter stopp för hjärtats önskan. Kärleken måste stanna kvar i bröstet trotts att det värker så han tror att allt ska brista ibland. Han har älskat henne en evighet nu, men det är klart, åren går långsamt när man är ung.
Hon tar blicken från marken och ger honom ett leende. Även fast hennes ögon ser trötta ut med små påsar under till är det ingen som kan lysa likt hon.
Så hur ska det här sluta?

Första gången han såg henne var i fikarummet på jobbet. Det var under hans första vecka på den nya arbetsplatsen och han hade sett många nya kvinnliga ansikten. Fikarummet är stort som ett normalt vardagsrum i ett vanligt medelklasshem så man lägger ganska lätt märke till om nån lämnar eller ankommer.
Söt tjej, var de första han tänkte när hon kom in i rummet.
Hon slog sig ner i en fåtölj tillhörande en röd soffgrupp tillsammans med sina vänner.
Rolig också, var det andra han tänkte medan han inte kunde låta bli att le åt en händelse som hon just återgav. Det var egentligen inte själva berättelsen utan mer sättet hon återgav den på, med inlevelse, intensitet och hela tiden leende som gjorde att man inte kunde låta bli att le tillbaka.
Kaffedoften var påtaglig i rummet. Han satt och snegla bort mot hennes bord.
Inte just för att han ville det utan mer för att han var tvungen.
Hon trollband honom.


Första brevet

\"Ditt namn är det sista som ekar i mitt huvud innan jag somnar, du lever i mina drömmar och du är den första jag tänker på när jag vaknar.
Du är min dröm, min längtan och mitt hemliga begär.

Att vara nära dig men ändå endast älska dig på avstånd urholkar min person och förvränger min spegelbild , jag är inte längre samma man som jag var när jag först såg dig.
Samtidigt är det från dig jag hämtar min energi, min vilja att förändra mig till det bättre är enbart tack vare dig.
Du är min motivation och mitt gift.

När vi inte har setts på ett tag så längtar jag efter dig och när vi precis har mötts så längtar jag efter dig ännu mer.
Jag önskar att jag kunde glömma dig men det är svårt, för jag vill hela tiden vara dig nära.\"


Regnet avtar nästan samma stund de lämnar parken bakom sig för att följa cykelvägen mot de östra stadsdelarna. Vinden ger sig dock inte utan fortsätter att uppröra stadens stackars träd som redan har svårt nog att behålla sina gulnade löv.
Även molnen ligger tunga kvar på himmelen och ger stadens östra stadsdelar med de höga bostadshusen en än mer dyster silhuett.
Luften doftar fortfarande av färskt regn och han ryser till när blåsten smeker hans våta hud. Det enda som hörs är vinden och måsarnas skrik som avslöjar hamnen lite längre bort.
Hon går fortfarande med händerna nedstoppade i fickorna och blicken riktad ner i marken.
Vad tänker hon på? Varför är hon så nedstämd?
Han sträcker sig mot henne och rör vid hennes axel.

Hon snubblar till samtidigt som hon ger ifrån sig ett skratt.
Det ser ut som ett osynligt band drar hennes mungipor upp mot skyn, nästan så långt att det borde göra ont. Hennes ögon dras ihop till små söta streck för att i nästa sekund spärras upp på vid gavel, det formar en liten rynka i hennes panna.
Ingen annan lika liten och nätt kan snubbla så klumpigt som hon kan. Det är som om hennes lilla kropp helt saknar stomme och bara rasar åt det håll den påverkas att gå.
Han har puttat henne många gånger tänker han, driven av den barnsliga åtrån att få ta på henne och tvinga fram en reaktion hos henne. Det är hans sätt att testa gränserna och se hur långt han får gå.
Han har alltid haft lätt för att få henne till skratt, en blick eller en lätt putt har ofta räckt.
Att skratta tillsammans med henne eller bara att se henne le har räddat honom från många sorger och lyft honom ur otaliga svackor.

Denna gång nöjer han sig dock vid att endast lätt röra hennes axel.
Utan att stanna vänder hon upp blicken från marken och ser på honom.
Ögonen är stora och runda och munnen stängd, det vilar något frågande över hennes ansiktsuttryck. Han svarar med samma frågande min och hon brister ut i ett av sina leenden.
Han låter sin hand falla ner från hennes axel och över hennes rygg som en lång klapp eller smekning om man så vill. Det är en stilla tröstande gest.
Hon huttrar till och omfamnar sig själv.

De två har just lämnat de gråa höghusen bakom sig och styr nu sina steg ner mot hamnen där det blåser betydligt mer, som det alltid gör nära vattnet.
Hennes blick är återigen fäst på marken, händerna vilar i hennes fickor och det syns att hon är tillbaka djupt inne i sina tankar.


Andra brevet

\"Minns mig när du blir gammal
Har jag gjort ett sånt avtryck i din ungdom?
Tyck om hur jag ser på dig
Trotts att jag inte vågar har du märkt ändå?

Tiden jagar oss och jag är för långsam
Fortsätt själv men glöm mig inte

Mitt enda hinder är mig själv\"


Han minns tillbaka på livet som det var innan han mötte flickan medan de båda går längs kajen.
Måsarna skriker och kämpar mot vinden, de följer en fiskebåt som är på väg tillbaka för att lägga till i hamnen. Blåsten för med sig doften av hav.
Då var allt mindre komplicerat, det var på många sätt en gladare tid.
Det är en tråkig insikt tycker han.
Hon finns alltid i hans tankar och ibland gör det honom galen, tre år utan några som helst tecken från hennes sida.
Borde det inte gå över?
Han vet svaret på den frågan.
Obesvarad kärlek tär på människan och lämnar henne aldrig som den person hon var innan.
Han har aldrig berättat för henne hur han känner, han har visat det men aldrig sagt det rent ut.
Han vill inte att det ska gå över, det räcker med en blick på henne sen vet han.
Hellre olyckligt kär i henne tills han dör än att bli avvisad och leva utan henne.

Han är så vacker där han går, ögonen brett isär, höga kindben och mjuka läppar.
Jag undrar vad han tänker på? Varför kan han inte se hur jag längtar? Jag har väntat i tre år nu.
Allt jag vill är att han ska hålla mig i sina armar och viska i mitt öra - Stanna hos mig för evigt.

Flickan lyfter blicken från marken och ser på honom medan de går längs vattnet, nu när molnen äntligen har gett med sig uppenbarar sig en underbar solnedgång.

Så hur ska det här sluta?