Hon sa att det inte var
något
vackert

väder

när dagen mötte den efter nattens inandning.

Han sa ingenting, bara tittade
utan att se
något

fult

Funderade över det med att skönheten ligger med betraktarens ögon (inte passivt endast, i). Var älskar då det fula? Står den ensam i kylan, och är det just därför
vi ser den

i sin utsatthet
?

-

Barnens skratt springer med vinden, över fuktigt gräs och dofter av sprungande liv

mellan

inte framför eller bakom, eller ens i och omkring - utan just mellan själar och tid.

Där,

sätter livet bo, för att klättra upp på tidens axlar, bildandes en svällande mantel av tidens famntag.

-

Himlen bockar idag, tänkte han samtidigt som lövverket fritt fick teckna sin gröna prakt, mot den vita fond som himlen vördnadsfullt tillhandahöll.

Samtidigt som detta levande konstverk tecknades framför honom, på sjönk tankarna in
i nya ordbilder
obildad

ordbildad

\"tillhanda\" och \"delge\"

- vad får du
ut av de?

Om något till handa hålls, ligger det väl kvar, fast i annans hand? Och det som del ges, kvarhåller det inte helheten?

Håll samman
håll kvar

protect and serve

på samma sida
som den andra

ridån

-

Sidlöst fortsatte ljuset att segla på vattenytan, just bortom kraftens ork,
nedan de vilande

änglarna

som fogligt låg sida vid sida, med fjäderskruden sakta dansande i brisens försynta tango.

Reste mig
i mellan
akten och gick
mot vägen

i följe

med en
vitt
kopp av porslin
fylld
med kaneldoftande te

som ett spår, efter gårdagens tända ljus
ringlade sig grusvägen försiktigt fram i stearinets fallande väg.

Rakt, men med karaktär och uppstannande, avvaktande...

Avvikande

från mig till dig
oss till den
förbi de
andra

en resa förbi mål
mot stillastående startpunkter

vägen

bort
från
till
liten

utan främmande låga

Det var därför jag stod på vägen, med en tår i min hand.

På tå

försiktigt
önskandes om mer

påtår

vid vägens kant
av te med en
smak av orientalisk kanel