Sträcker ut handen genom den öppna altandörren. Känner efter.

Försiktigt

Är den verkligen där? Tvekan inför dess närhet, delaktighet, stannar upp tillfället.

Den borde vara där. Allt talar ju för det, men det är tystnaden som står vid podiet med sina anförvanter.

Räcker ut tungan som en reptil.

Försöker
kasta ut
ett rep till
undsättning

en förvirrad
nattfjäril
landar på spetsen
av min fuktiga tunga

tillsammans lyssnar vi försiktigt till toner, dofter och bilder

i vårt sökande efter dagen

som tog
en pause

-

Dagen var där, ganska precis just där, där jag var.

Vi tog
nyfikna steg till ljudet av omringlande vatten, kring våra nakna ben. Mina och barnens.

Vi gick
på upptäckts färd längs en okänd strandlinje och möte svansar från urtidsdjur, förstenade sagovärldar och såg magiska vikar.
Jag och barnen.

Vi

när kvällen sedan föll, gick vi åter ned till vattnets toner.

Bara vi
barnen och jag.

I horisonten såg jag hur bergen delade sig, som efter formen av ett hjärta fallit från himlen och öppnat upp livets mur. En vägvisare mellan tid och rum.

Bortom vatten
genom skog
över berg

går en väg

som ej är lagd
för andra
än dig och mig