Tanken sitter brevid mig, i tyst samförstånd, lätt vickandes på tårna men inte, så mycket, mer.

Ridån har gått upp och jag sitter på andra sidan, skådandes rakt in i skynkets svarta fåll.

Jakten pågår i lugna fält, det bjuds upp till dans under trädkronorna och spännande samtal utvecklas under månens beslöjade ljus.

Min kropp var inte klar med dagen. Därför sitter tanken vid min sida. Eftertänksamt lutar den sig tillbaka och felsöker dagens stängda agenda.

Var missade vi att knyta ihop den, vilken tråd fladdrar fortfarande fritt när vinden kallar?

Själv söker jag av ytan på en ångande kopp citronte, men roddbåten saknar åror och tungan dansar bara lätt över spegeln som en grasiös skridskoballerina, oskyldigt inbunden och medvetet utåtriktad.


Spår av dig

Vi sitter
här,
min tanke
och jag

Vet du

var din
sitter
när den
lämnat

dig

?

Om jag anstränger mig kan jag höra hur natten viskar i tankens svala öra, heta ord om uppbäddade sängar och stulna stunder av närhet.

Jag hör även en ensam mygga passera ett klockslag, snyggt parerande den snabba timvisarens högerkrok.

Jag tar sedan tanken ömt i hand, smeker dess hettande kind och säger försiktigt utan ord



därefter möts vi när vi är på väg in i sikt, då dimman lättat...