Målar ett uppsprickande grått streck över ett grönt papper.

Funderar över vad jag gjort.

La jag en försvinnande grå tråd över en grön grund? Är det naturen som sakta suddar ut asfaltens solblekta livslinjer?

Eller

Tog jag fram den bakom liggande grå massan som trots att grönskan försöker dölja den, ändå ständigt ligger i bakgrunden?

Djupet är oavsett större än vad ett streck på ett papper uppvisar, trots att det endast är det.

Ett streck kan tydas på många olika sätt, precis som en bokstav. Sätt den tillsammans med andra bokstäver, på bildar du ord för andra.

När läste du ett streck senast?

-

Låg och tittade upp på molnen.

Insåg efter en stund att jag inte alls tittade, utan jag mindes bara.

Inte såg jag. För hade jag bara sett, hade jag inte kunnat avgöra om det var en blå himmel med uppsprickande vita moln, eller om det var en vit himmel med dit stänkta blå sjok av lättja.

Blicken kan ej se skillnaden, men minnet från höga bergstoppar och flygturer genom molntäcken minns och målar i konturerna av det som blicken ser.

Varför anstränger sig så många med att försöka se, då de ändå endast söker efter minnen och inte nya syner?

Är det därför folk ej längre ser en brinnande buske vid berget?

Är det därför försynt anser vara något mindre värt?

Är det därför folk tror på en gud?

..för att de inte längre vågar se själva och låta synen vara för stunden, ej en del av evigheten.

Är vig och het, i ensamhet

e vig het en

Är det en slump att evig och ärlig är så lika, men ändå inte?