Fåglarnas vingslag över det nyvakna vattnet, slår an ett försiktigt jazzbeat, då de även svagt nuddar vid den stora cymbalen som ligger just ovan det välspända skinnet.

När gässen passerar ovan våra huvuden, genom nyvakna solstrålar, söker jag Nils.

Blicken letar efter röda träskor, kanske även en luva... Ber min son också hålla ögonen öppna efter Holgersson.

Vem?

Först trodde jag att det var en av fåglarna som kom i otakt, men då det hördes igen...

Pappa, vem?

Tar jag mig för pannan, förbannar alla repriser på Pippi Långstrump, Saltkråkan och Emil i Lönneberga.

Förbannar Byggare Bob, Teletubbies och Hos Musse.

Förkastar dagis och skola och inser att ansvaret för det kulturella arvet inte ligger hos någon annan än oss själva.

Väl hemma så hoppas jag kunna ersätta saknaden av syrsornas sång med högläsning från Selma Lagerlöfs verk.

Inför saknaden

till minnets ära
lyfter jag in
saknaden

för den in
i våra liv
som saknat

den

-

Går ut på gården, lyfter artigt på min saknade hatt i vördnad för ljuset och ljudens närvaro.

Tackar för tystnaden och mellanrummen och lägger min tacksamhet i det ännu daggklädda gräset. Lägger ut min själ i solens reflektion på det lugna vattnet, och seglar vidare mellan vågorna av hopp och förtvivlan.