Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Till M.




Rum 847


I morse i det vita havet av kuddar och täcken hittade jag hennes vackra ansikte igen. Hon sov så rofyllt och tungt. Lyssnade in henne i sin andning och följde hennes ögonrörelser bakom nattluckorna. 
Hon brukade prata lite grand när hon sover men nu var hon tyst, mycket tyst.
Rörde vid hennes kind bara lite, men ingen reaktion. Kysste hennes panna och kinder men utan svar.
Hon måste få sova tänkte jag, men våran tid är snart ute var den andra tanken och jag fortsatte min jakt på gensvar.

Lade handen på hennes axel och följde hennes konturer längs det vita täcket. Lyssnade på hennes andning och kände försiktigt efter om hon skulle vända på sig och vilja sova vidare.
Stilla som en morgonsol lyste hon i sängen och men låg kvar som om en förnimmelse av gensvar fanns där. Tog hennes ansikte mellan mina händer och smekte sakta hennes linjer försiktigt, så försiktigt. Jag älskar linjerna i hennes ansikte så jag kan dom ganska bra, men var extra försiktig nu på morgonen.

Då plötsligt, ett svagt ljud, knappast hörbart kom från hennes slutna läppar.
Hörde jag en välbekant röst eller var det något annat? Klockan från Klara Kyrka slog halv och det var nog dags att vakna ändå. Solen tryckte sig in mellan gardinerna och gav dagen sitt namn.

Dök ner i hennes hår och andades in hennes natt som varit, samtidigt som mina händer vandrade vidare över framtidens ljuspunkter. Hittade hela hennes kropp exakt där jag lämnade den för några timmar sen.

Och nu, äntligen svarar hon med sitt hm som bara hon kan säga.

Rummet var ljust men ändå lite i skuggan av livet utanför. Inkapslade i våran lilla värld såg jag henne vakna, sakta mycket sakta.
Gud vad jag älskar henne, sa jag för mig själv. 
- Här ligger dina drömmars kvinna helt naken framför dig en söndagsmorgon på ett hotell mitt i Stockholm och du bara smeker hennes kind, sa någon.
Jag svarade inte utan rörde vid hennes kind igen och nu var hon nästan vaken, för nu kom det där leendet jag väntat på under nästan en timme. Lade handen mot hennes hals och kind och hon öppnade ögonen mot mig och bara log. Där började livet igen.

Så vill jag ha varje morgon tillsammans med henne, min M.

Hon log igen nyvaket och serverade bilder från promenader, berg, stränder, bryggor, tunnlar och möten. Jag andades tungt och sa: Godmorgon. Då kom det där stora leendet och jag sjönk in i henne, djupt i henne. Vi var ett under flera stunder medan staden vaknade utanför.

Det här var en natt i augusti 2007. Vi hade setts för första gången nio månader tidigare och vi såg varandra igen för andra gången för två månader sedan. Efter det mötet började vi leva bägge två och skapade snabbt ett liv tillsammans. Nu tio år senare när vi ser tillbaka på vårat liv så häpnar vi fortfarande över den otroliga samstämmigheten vi hade då och som vi fortfarande har idag. Vi håller hårt i varandra under vardagen och älskar i smyg när solen hittar våra gläntor i skogen.

Vi tänker fortfarande samma tankar och skrattar när vi säger dom samtidigt. När vi har det som sämst och värst så kramar vi varandra fortfarande och säger:
Nu är det vi, nu är det våran tur och sen hamnar vi i hårtrassel i soffan som vanligt.

 




Fri vers (Fri form) av Lany
Läst 1041 gånger och applåderad av 5 personer
Utvald text
Publicerad 2007-08-28 23:47



Bookmark and Share


  Björn Donobauer VIP
Så oerhört fint utfört! Så grundgenuin känsloåtergivning. Imponerande!! Nästan så att man som läsare känner sig som en inträngling i ett slags heligt rum. Tack för att du delgav..
2010-04-15

  aol VIP
en så stark kärlek
2007-09-14

  Bjarne Nordbö
Du utrycker en kärlek så innerlig, att den känns igen. Högsta betyg. Och Grattis.
2007-08-30

  Albert
Edens lustgård

tänk ändå... :), tänk ändå...
2007-08-29
  > Nästa text
< Föregående

Lany
Lany