ge mig kraft att se, känna, tänka...
varje misstag som en möjlighet
varje mardröm som ett äventyr
varje dag som ett enda andetag

inuti mitt inre
djupt under min repiga skinnkapsel
tomt, dött och nästan oanvänt
ge mig kraft att ens vilja fylla ut
att, för en gångs skull, vara människa

gråt en tår för skiljelinjen mellan dag och natt
förneka aldrig dig själv det horribla
i det djupaste mörka ses den minsta glimten ljus
... en tändsticka lyser upp som en supernova
på botten såg jag alltid leenden över mig
det var så vackert... jag ville stanna kvar...
ju högre man kommer, desto mindre ser man... leenden
som någonting underbart... drömlikt... skinande
det som är väl det som är längst bort, ointagligt, ogreppbart
... det enda som betyder något
tills man kommer tillräckligt nära
när det suddiga blir skarpare
då inser man... det är gjort av plast och tuggummipapper

ondska medför godhet som möjlighet
glädje medför saknad, depression och ledsamhet
jag förstår mindre än ingenting av världen
jag är inte dum men jag är ointresserad
vad har jag för glädje av fiktiv glädje
vafan ska jag med ett helt liv att göra
jag... förstår... inte... dig...
vill inte förstå
orkar inte bry mig om det negativa i det jag inte har

jag kan visa dig depressivitet... det är enkelt...
jag kan berätta om hat, blod och våld...
massmord, självmord... rituellt och meningslöst
jag kan ge en ingående, faktabaserad text
av hur en kniv sliter sönder kött och organ...
när den långsamt pressas in i buken på en människa...
som en ikea-beskrivning... det är enkelt
men jag kan inte skriva om glädje...
förstår mig inte på kärlek...
jag skrattar utan ljud... och talar utan vilja till det...

jag har förstört mig själv

nej... jag förstör mig själv... kontinuerligt
dynamiskt och under beskydd av mörker

av mitt innersta konsumeras jag
och förtvinar bit för bit... inifrån och ut

/