Är det värt att vänta hela dagen för att se nästa dag gry när man har i vetskap att allt kommer att bli värre? Drömmarna är mången mans tillflyktsort, så var det också för Elizabeth. Det kalla betonggolvet kändes strävt under hennes trampdynor då hon snabbt joggade över det. Nästan helt ljudlöst svängde hon upp den stora mässingsporten och sprang över det fuktiga gräset. Andetagen hon tog försvann bara som vit dimma in i mörkret. Fötterna kändes iskalla och ostadiga. Hon saktade in. Hur långt hade hon sprungit? Det huset som hon varit fången i var inte längre inom synhåll. Hon undrade om han hade följt efter. Iallafall var det mörkt och ingen skulle hitta henne om hon sprang in i skogen. Hon tog ett djupt andetag och sprang allt vad hon orkade. Skogen låg tätt intill hagen där korna vistades. Om hon klarade sig över natten kunde hon följa med kopojken som kom dit varje dag. Hennes skydd fick bli en provosorisk hydda av granris - där kunde hon pusta ut. Hon lade händerna på den vita mossan. Hon ryste till och kände hur håret på armarna reste sig.