Benny stirrade på burken. Han kunde inte acceptera att han skulle bli besegrad av en burk med honung, det var otänkbart. ”Nyhems Egna” hette märket, hans favoritsmak. Han köpte den sällan, dels för att njuta desto mer de gånger han åt den, dels för att den faktiskt var rätt dyr.
Han hade aldrig brytt sig om att ta reda vilka de där Nyhems var, eller om det kanske var en plats. Detta berodde på att han gillade mystiken med det hela, alltifrån den mönstrade locket och den säregna formen på burken till den vackra etiketten som gick i rosenrött.
Men nu satt han alltså här med en ilsken blick, ömmande händer och ett bröd som väntade på sin honung. Han hade verkligen provat allt, från råstyrka till grova svordomar, men inget syntes rå på ”Nyhems Egna”. Benny började fundera på att slå sönder burken för att komma åt honungen men insåg det absurda i tanken. Han ville absolut inte ge upp, det var han för stolt för. Dessutom kunde han inte vara utan ”Nyhems Egna”, hur skulle det gå till?
”Om du inte går att öppna nu så byter jag till, till, till …..Hemköpshonung!” skrek han nästan i falsett. I ren desperation tog han ett resolut grepp och vred till. Den gick upp?!
Nöjd med läget smakade han på honungen, underbart. Nu skulle han bara öppna kaffeburken.