Det har myntats ett nytt begrepp i dagens Sverige som har kommit att omfatta alla människor som mår psykiskt sämre än majoriteten.

Begreppet är ännu inte definierat, men kan omfatta alla människor, som av olika skäl är ledsna och som ännu inte har hittat ett sätt att komma över det som orsakat all sorg.

De kan också få en stämpel på sig av att de är \"sjuka\" eller \"psykiskt sjuka\" och de tvingas därför flytta runt, för att komma ifrån stämpeln och detta är inte alltid lätt.

Världen är liten.

En psykisk åkomma, verklig eller föreställd för den delen, understöds även av de sociala myndigheterna och ibland även av staten.

Den olyckliga människan har i dag inte bara blivit en person med en sjukdom, utan en sann fiende för kulturen, människan och samhället.

Hon har blivit en måltavla för alla andras projektioner.

Det finns dock en djupare liggande föreställning som konstruerar och understödjer föreställningen om den olyckliga människan och som ser till att den överlever: - att hon aldrig kan bli lycklig igen och att hon aldrig får bli lycklig igen.

Därför skapas och återskapas hon dagligen: genom medierna, kulturen, diskurserna som förs i vardagslivet och själva institutionerna.

Det är en jämförelsemani som ligger i grunden - individens identitet skapas via jämförelse med andra - och därför kan i teorin inget samhälle bestå av jämlika individer som får samma respekt och samma hänsyn som alla andra. Den svage skapar den starke, den starke skapar den svage.

Att ständigt ha en grupp tillgänglig som man kan projicera sina behov i - av att förnedra, härska över, tycka synd om - ger gruppen som gör allt detta - psykologiska fördelar. Att ha det bättre än någon annan, ger alltid en känsla av större självförtroende och en känsla av att ens liv är bra och lyckligt.

Det mesta som påverkar människans psykologiska hälsa är miljön. Visst spelar genetiken viss roll, men vi ingår väl alla i \"det genetiska misstaget\" som lett till att vi överhuvudtaget finns i dag på denna jord, med våra sätt att leva, våra samhällen, våra seder, våra kulturer, våra ismer, m.m. Men det som påverkar människan mest, är den omgivande miljön.

Det är under uppväxten som individen skapar sig en jag-uppfattning och de tidiga relationerna med andra familjemedlemmar formar individens indentitet.

Den större mera generaliserande sociala miljön har också en inverkan. Ibland kan personer med ytterst tråkiga barndom, i vuxet liv bli lyckliga. Och ibland kan det bli tvärtom: en person med en lycklig barndom, kan bli väldigt olycklig när han eller hon blir vuxen. För precis som det går att hitta ljuset i mörkret, så kan man helt plötsligt hitta mörkret i ljuset: en olycka, förlusten av någon som man älskar, förlusten av ett barn - sådana händelser som alla riskerar att drabbas utav och som kan förstöra en människans illusion av livets glada gång.

Ändå finns det en otrolig rädsla för att hamna dit - i depressionens mörker, även om det är en den enda vägen.

Därför kan man på olika sätt, i möte med det tråkiga i livet, försöka sluta sina känslor, stänga in dem, förneka dem och detta förstör för alla.

De leder så klart i ett allt större behov av ännu större syndabockar.

Men man funderar inte så mycket på att det man ser och söker hos andra människor, är egentligen sig själv och att man oftast ser hur man själv mår.