Flickan går med långsamma steg,
som om hon vill vänta in sig själv
i den tidiga morgontimman.

Hon ser inte den nyutslagna tussilagon,
känner inte doften av daggen.

I handen en urdrucken öl,
i huvudet minnet av ännu
en natt hos en okänd man.

Hon har lärt sig att ta kärlek där den
erbjuds, le tacksamt och ge av sig själv.
Då vet hon att hon har ett värde.

Där hemma väntar tomheten med sitt
stora svarta glin, som hotar att förgöra henne.

Hon tar av sig masken, vågar vara sig själv
när ingen ser på.

Då ser hon plötsligt morgonsolen med
dess gyllene sken, finner tröst i värmen.

Hon ler beslutsamt mot den gröna mattan
som brer ut sig under henne, ser skönheten.

Aldrig mer, säger hon tyst för sig själv
ska jag bli utnyttjad på detta sätt.

Den morgonen somnar hon med ett leende.