Huggormens sicksack under stenen jag sitter på,
sick-sack och sen väck.
Mitt undrande över liv och stundtals icke-liv,
håller mig ständigt frågvis.

På en trädstam, ett klippeti-klapp och ett peck-peck.
Ett skrik och ett hopp, men fortfarande på bark.
En rödvit liten en med vasst verktyg och mål i sikte.

Ett ständigt byggande och trixande
under barr och jord, gångar av arbete,
men ändå så små?

Den största kronan av de alla, ett bröl ut i eftermiddagen.
Orädd och stolt, men ändå så otroligt ful,
på ett vackert sätt.

Den smygande katten, stor som en hund.
Skygg och försiktig men ändock så medveten.
Tofsar som vrider och vänder, vill ha mat.

Den vackraste sång, som vrider själar ur led
Den kolsvarta.

Och så jag, sittandes på en sten, iakttar, väntar.
Ett hjärta som slår, en nyfikenhet.
Ett energikaos av ledningar och bränsle som håller oss igång.

Alla med ett mål i sikte; att leva för att äta för att fortplanta för att dö.