Gudsögat på korskrankets galler stirrar på mig med en Sauronblick, och jag upptäcker att solen har gått ner över min synd (glödlampor tänds).
Jag går ner på knä, bekänner saker som mina spegelbilder har begått, erkänner att jag är värdelös, som en livsström i en attrapp (jag bänder upp benen på min likgiltighet, ruskar på diktsjälen –min enda älskarinna).
Ljusen i koret släcks medan fönstren stirrar på mig med sina ihåliga blickar och skuggorna i mittgången bildar ett mönster: Det liknar en stege. Triangeln på skranket är naggad i kanten.
Förtappad. Min själ, tegeltung som ribbvalven där ovan, tvingar bröstet till marken.
På mage känner man kylan som fyller ett renhjärtat biktbarn.