Finns det nått i världen som kan få en att må så dåligt än att inte få stöd av ens föräldrar när man mest behöver dom?
Nej, det finns inte, utan dom känns det så kontigt att ens leva. Dom som är mina föräldrar, dom som har fött mig, styr mig som om jag inte hade några som helst känslor, trötthet eller ork till saker å ting här i världen. Dom av alla dessa människor är väl dom som ska ta hand om mig när jag har genomgått så här mycket? Eller har jag kanske fel? Ska jag styras så som jag gör nu av dom? Vad är rätt och vad är fel?

Jag har alltid trott att föräldrar stöttar ens barn, oavsett ålder eller kön, genom dom svåra tiderna och stöttar genom kramar och ord som: ja men det här klarar du gumman! Det här kommer gå bra, kämpa på! Osv.
Men vad får jag tillbaka? Jo detta svar, och det är inte bara en gång utan fler gånger: du borde lägga mer tid på att plugga istället för att chatta hela dagarna och vara lite social! Om du inte gör som jag säger så blir det förbud för datorn i en vecka osv. Låter det som uppmuntrande? Inte precis.

Jag förstår ärligt talat inte på dom just nu, det känns som dom allt mer vill att jag ska lida, allt mer vill att jag ska jobba som en jävla robot för dom 24/7 bara för att dom ska få se att jag gör bra ifrån mig i skolan och kommer hem med ett omdöme/betyg där det står VG i typ alla ämnen. Ja kan inte jobba så, jag mår bara mer och mer dåligt av att dom säger så nedsättande ord som ger raka motsatsen i mitt arbete, och värre blir det om dom hotar mig med att jag måste byta skola. Jag menar jag valde den där skolan för att jag ville går den linjen… asså det var ju mitt egna val! Det är inget som dom kan ändra på, jag älskar djur och mina vänner som jag jobbar med. Om dom tar bort det från mig så finns inget av mig kvar… då finns inte den där flickan kallad Alexandra Chorsell längre. Hon är bara en skugga från verkligheten som satts in för att jobba efter andras behov. Men den lilla skuggan har så många känslor, känslor som kan skadas eller såras… något som dom verkligen inte vill se.

Vi värnar bara om ditt egna bästa och om din framtid gumman… jo visst, det ni värnar om är mitt erat eget bästa om hr ni ska skryta om hur bra eran ”robot” har skött sig i skolan och hur eran framtid kommer att se ut sen, inte min. Knappast!
Jag sitter ofta någonstans hemma eller på tåget till och från skolan och tänker på hur det skulle vara år utan dom. Vilken frihet, ingen som behöver kolla mig hela tiden och/eller ge mig nedsättande ord för hur mitt gamla betyg såg ut. Asså jag är mycket väl medveten om att om jag inte lägger ner energi på skolarbetet så ryker allt som jag någonsin har velat drömma om. Jag satsar allt jag har, iaf försöker men som sagt mina föräldrar är det enda hindret just nu. Jag skulle bli så glad om jag fick här dom där orden: du klarar det! Du klarar det gumman.

Nu sitter man med gråten i halsen, när den lilla ensamma jag inom mig, i min själ, skriker på att få släppas ut och ha kul precis som alla andra barn. Den som sakta gråter till sömns, förtvivlad och blodigt riven ligger hon där på det kalla golvet och väntar på att någon ska ta henne därifrån och få henne att skratta. Om dom bara kunde se allt från min synvinkel och ändra sin åsikt om hur jag lever, om hur jag har det. Men det kommer aldrig å ske jag kommer sitta instängd på mitt rum och skriva dessa texter tills att jag en dag flyttar ut.
Än idag längtar jag tills att jag gör det och har gått ut skolan för att sen få ett välbetalt jobb någonstans i Sverige utan att mina föräldrar vet om det. Att leva ett liv som dom inte vet om. Och ännu mindre ska få veta om. Det har också varit en tanke, att vara borta från hela denna problematiska jord. Men jag vet innerst inne att det inte skulle göra någon som helst betydelse utan bara skada dom jag faktiskt älskar och bryr mig om. Om jag säger det såhär.. och det inte hade vart för mina vänner så hade jag nog aldrig vara vid liv nu.
Dom får mig att känna mig levande, dom får mig att skratta och har kul så jag inte behöver tänka på alla dessa jävla problem man har just nu. Dom har alltid funnits där för mig, i ur och skur och jag ska en dag göra något för dom som vi aldrig tillsammans kommer å glömma.


Fan vad jag önskar att jag vore fri, fri som en fågel i skyn…