Trädet känns liksom ensamt nu på hösten.
Naket och Övergivet står det där.
Ett efter ett lämnar löven sina grenar.

Jag vill tejpa fast löven igen. Laga trädet.
Men det går inte, för hur jag än försökte skulle löven alltid vilja lämna sin plats.
Kanske är jag lika som trädet.
Ensam står jag kvar.
Precis som löven lämnar sin plats på grenen lämnar alla omkring mig sina platser nära mig, försvinner.
Och hur jag än tejpar och tejpar vill de lämna sin plats.

Varför?

Vinden fattar tag i mitt hår och den iskalla vinden tränger genom mina kläder.
Marken är frostfrusen och glittrar i morgonljuset.
Jag stöter spetsen av min gympadoja mot marken, liksom för att få upp värmen i mina stelfrusna tår.
\"domp, domp, domp\" Det återkommande ljudet av min sko,
Prasslet av löven på marken som virvlar upp i vinden.
Jag sluter mina ögon.
Tänker tillbaka på den tiden när jag var lycklig och säker.
Den känns så långt borta, som om det faktiskt inte var mig som Sofia skrattade åt, som om det faktiskt inte var jag som hängde upp och ner i klätterställningen och ropade \"Kolla vad jag kan!\" och Emelie ropade \"Tufft, får jag pröva?\"

Var det verkligen Emelie?
Var det verkligen hon som stod där med röd overall och vit mössa
och tyckte jag var tuff?

Vad hände sen?
När var det jag blev utknuffad?
Det skedde så snabbt eller kanske långsamt.
Kanske utan att de själva märkte de heller.
Alla mina löv hade fallit.
Ensam och övergiven, ihopkrupen och osäker.

Men nu vet jag, vet att det finns människor därute som bryr sig.
Och detta sista år ska jag genomlida med inre stolthet.
I väntan på en vår, med nya knoppar.