ibland funderar mina tankar inom mig
de tröttnar på mig, vill ut och ha kul
jag lever ett forcerat accepterat lugn
ingen hatar mig, jag hatar ingen
ingen älskar mig, jag älskar ingen
jag lever egentligen inte, vet inte hur
mitt liv är andetag, ett efter ett annat
allt repeteras om och om igen efter midnatt
apati... men det är väl det som är grejen?
om ingenting händer händer ingenting hemskt
jag vet, rädsla för liv? kanske rädsla för människor...
definitivt rädsla, rädsla för känslor och hopp
jag tänker inte på framtiden, vågar inte hoppas
inte ens en minut framåt är planerad, jag är djur
utan de djuriska drifterna... tydligen lyckades jag döda av dem
vad i helvete är jag egentligen? känner mig som en robot
vandrande tennsoldat utan varken mening eller mål
jag kan säga "jag vill..." men det klingar så falskt
"jag vill ha kärlek"... vad får mig att tro att jag har rätt till det?

---

ge mig en dag och en natt och jag skall skapa ett ingenting
ett ingenting så magnifikt att ingenting kommer vara oberört
solen kommer sjunka undan av vördnad och månen kommer...
månen kommer sakta flyta överhimlavalvet, genom en natt
genom en dag...

---

Det borde inte vara så jävla svårt att se sig själv i ögonen...

/