När själen delas, var finns man då?


Var finns själen då?

Var finns jag då?

I mitten?
Eller följer jag hjärtat mitt?
Eller lyssnar jag till mitt förnuft?
Eller ska jag helt enkelt låta allting vara, så som orken säger?

Jag vet inte.

Stunden jag släppte allting, var stunden jag fick mer
än vad jag kunde hantera.

Så jag tror jag låter det falla.
Det går ändå inte att greppa runt det.
Det är lättast så.
Men är den lättaste vägen alltid den rätta?
Antagligen inte, men vad ska man göra när orken tar emot?

Ibland blir ensamheten, ångesten, saknaden, tomheten, tröttheten

så mycket starkare än viljan.



Men utan en plats att finnas på, var finns man då?

Om inte själen är hel, var finns jag då?