Kaptenen för Belegir famlade nyvaken, som om ur en dagdröm, efter sitt svärd i stabstältet.
Jag kan inte. Jag kan inte ha sett fel. Något… någonting stort och bevingat flög förbi månen. Det kan inte ha varit nåt annat! Jag kan inte ha sett fel. Jag har väntat på det här… alldeles för länge.
Han fingrade lätt på den kalla stålklingan, och lät den sedan glida ner i dess skida. Han gick ur tältet, och kastade blicken mot den lugnande stjärnhimmelen och fullmånen.
Kaptenen för Belegir andades in.
Äntligen!