Åren gick, och den lilla flickan Milius växte upp från att i andras ögon ha varit en ful och obetydlig liten skitunge till en vacker ung kvinna fylld med livslust och egna tankesätt som fick folk att reagera.

Hon var ytligt sett näst intill perfekt, men inombords grät hon över sig själv. Hon trodde att de bara gav henne komplimanger för att vara snälla, inte för att hon var värd dem. I och med att hon trodde så kunde hon aldrig ta till sig av de goda kommentarerna hon fick, däremot tog hon lätt åt sig av den negativa kritiken, speciellt från nära vänner och släktingar. Ibland kunde det bli lite för mycket, men hon stod alltid på sig och tog nya tag.

När hon blivit tonåring började intresset för pojkar. Det var flera av kungarikets många pojkar som ville bli hennes fästmän, och detta tyckte prinsessan Milius var väldigt smickrande. Dock var hon som vanligt osäker på om de drev med henne, så hon inbillade sig att hon var alldeles upp över öronen kär i en viss Julius. Han var en ganska tuff kille, som knappast räknade med att även fagra prinsessor med svaga armar kunde bli sårade så pass lätt som Milius kunde. Flera gånger fick han henne att gråta både av sorg och lycka. Till slut tröttnade prinsessan på att vara en slags träl och sade därmed upp sin bekantskap med den hemlighetsfulla drängen som spelade spel med hennes känslor.

Inte så lång tid gick, och hon träffade flera andra pojkar som hade fattat tycke för hennes skönhet och charm. Eftersom hon inte lärt känna dem ordentligt innan hon blev deras flickvän, så tröttnade hon snabbt på deras dåliga vanor och sätt att bete sig. Ett efter ett blev deras hjärtan krossade.

Vid det här laget var Milius trött på allt vad kärlek hette. Hon började istället söka efter en identitet som hon kunde vara utan att behöva göra sig till. Hon färgade sitt gyllene hår rött, började bära mörka kläder igen och protesterade mot världens orättvisor. Men ack, de kärlekskranka pojkarna blev inte färre för det, nej, det väckte snarare intresset nästan ännu mera. Den förut så änglalika lilla flickan hade blivit en kaxigare individ som inte lät sig köras lika lätt med som förut.

Tiden gick, hjärtan gick i kras, flickans liv gick i upp- och nedförsbackar, och för inte så länge sedan hade hon skaffat sig en riktigt god vän - Gabriel. Han var den som kunde lyssna när hon behövde prata, den hon kunde vara sig själv med och ha riktigt roligt tillsammans med. När hon satt ensam i sitt stora slott var det bara honom hon såg framför sig.

Sedan dök den där Julius upp igen, denna gång ännu mera spännande, men han hade bytt taktik för att åter vinna hennes hjärta. Istället för att hålla henne hemlig ville han att hela världen skulle se att han var hennes prins. Han ville även verka försiktig men samtidigt sådär tuff och mystisk så att hon skulle fastna i fantasin hon för ett par år sedan varit fångad i.

Julius och prinsessan började träffas lite då och då, och redan efter några roliga möten hade hon blivit ''hans flicka'', egentligen utan att fråga henne hur hon ville ha det.

I början tyckte Milius att det var helt underbart. Han var ju så snygg, och precis som de allra flesta flickor gillade hon när killar spelade, eller var, lite bossiga och känslokalla mot henne. Det fick hennes hjärta att slå hårdare, och hennes humör att svindla. Julius var tillbaka i hennes liv.

Samtidigt som hon var nykär i Julius, var det någonting annat som oroade hennes själ. Hon kunde se att hennes älskade vän Gabriel inte var lika glad som han brukade vara. Han ville inte att hon skulle berätta speciellt mycket om vad hon och den där Julius sysslade med. Ändå fortsatte prinsessan och Gabriel att umgås som vanligt, som om ingenting förändrats. Hon trodde att han bara accepterat att en ny kille tog över hennes liv, för det hade ju hänt flera gånger under deras tid av vänskap. Innerst inne visste Milius att Gabriel älskade henne mer än vad någon annan någonsin gjort, och att hon älskade honom tillbaka. Samtidigt ville hon inte förlora sin passionerade kärlek till Julius.

En dag blev prinsessan återigen sårad av sin pojkvän, precis som förra gången de varit ett par. Han hade sagt och gjort små saker som fick henne att känna sig dålig och värdelös. Som tur var märke Julius detta och bad henne om ursäkt genom att fjäska för henne, och dum som hon var gick hon rätt in i hans fälla och blev sådär jätteförälskad på nytt. De hade ett par riktigt mysiga stunder som hon aldrig ville skulle ta slut, och hoppades att det skulle förbli så riktigt länge. För en gångs skull kanske hennes förhållande skulle bli längre än ett par månader.

Men icke, för efter bara ett par veckor upprepades alltsammans. Han sårade henne igen, denna gång ännu djupare. Även fast de bara lekte så kändes det inte bra när han sade att hon var en ''omogen tjej som inte kunde stå för sig själv''.

Nu började prinsessan Milius fundera på varför de egentligen umgicks på det här viset. Hon insåg även att de inte hade ett dugg gemensamt, förutom musiken och attraktionen.

Julius drogs till fordon och slagsmål, Milius till konst och natur. Han åt blodigt kött och skrattade när andra slog sig, hon knaprade morötter och predikade för världsfred.

Hur Milius skulle göra visste hon inte. Men det hon visste var att den äkta kärleken inte växte på träd, och att man skulle ta vara på den även om det resulterade i att den tillfälliga och halvfarliga attraktionen till Julius skulle bli tvungen att försvinna ur hennes liv för gott och aldrig mera komma tillbaka. Istället skulle hon göra det hon drömt om så länge - gifta sig med den underbara Gabriel och leva lyckliga i alla sina dagar. Slut.