Någon såg mig. Någon visste. De mörka, sorgsna ögonen som skymtade bakom den långa, mörkbruna luggen. De ögonen, dem glömmer jag aldrig. I det kalla oktoberregnet stod vi, mitt emot varandra, av en ren slump. Jag minns att du höll i en tung, svart sportbag, och hade på dig en mjuk halsduk gjord av tjockt garn. Dina läppar hade färgats röda av vädret.

På marken låg fallna löv i underbara höstfärger som strax skulle krattas bort från den lilla trottoaren på väg in till centrum. I luften låg en svag doft av trä, jord och bensin.

Mina fingrar var fortfarande varma, trots att jag varit ute ganska länge. De ingådda svarta basketkängorna var lätt fuktiga inuti, och kylan hade börjat spridas uppför mina ben. Jag visste det redan då, att det skulle vara du och jag för en lång framtid. Vi var ämnade för varandra. Du förvandlade din sorgsna blick och sprack upp i ett brett leende, på väg att kyssa mig. Sedan vaknade jag ur min romantiska och fåniga dröm.

- Öh, vakna! Det var inte meningen att du skulle somna!

Rösten ekade i mitt huvud. Allting bara snurrade. Var var jag? Och med vem? Ja, nu mindes jag! Hos den där idioten som helt enkelt inte gick att slita sig ifrån hur elak och egoistisk han än var. Nu låg jag tydligen i hans säng på övervåningen av hans nybyggda hus. Han stod vid sängkanten, iklädd mörka jeans och en svart T-shirt med företagstrycket på. Ögonen var som vanligt lite röda av diverse saker, men han hade väldigt fina armar.

- Oj då... förlåt, mumlade jag och satte mig upp. Jag drömde bara lite...

- Jaha, jaha, svarade han ointresserat och kliade sig på hakan där det växte bruna skäggstrån. Faan, jag har massor att göra, alltså, men jag gör inget! Och faan, alltså...

Jag synade hans rynkade panna full med besvärande tankar. Hans förvirring gjorde mig irriterad och egentligen hade jag bara lust att gå hem, ville inte se honom just nu. Huvudet kändes tungt, men samtidigt var jag pigg nu. Idioten satte sig bredvid mig och lade handen på mitt lår. Hans grova hand smekte mig samtidigt som han drog min högra hand mot hans kropp. Jaha, nu var det dags igen då, tänkte jag och funderade över vad fan jag höll på med. Varför jag inte kunde stå där i regnet med killen i drömmen. Varför jag alltid drogs till på tok för gamla puckon och inte till smarta, fina personer.

- Du, började jag en mening och tog försiktigt bort hans hand.

- Mmm? Sluta inte röra mig...

Jag såg honom i ögonen, men han vände snabbt ned blicken, som om han visste att jag egentligen inte ville vara där i hans tragiska liv. Det gjorde att jag kom av mig, tystnade. Lät honom ta på mina bröst och knäppa upp knapparna till mina jeans. Sedan låg vi där, precis som han ville.

Varför kan du inte komma och rädda mig? Vem du än är, så älskar jag dig. Vill veta mer om dig. Må nästa natt besvara mina frågor.