Snäva drömmar och lyckopiller.

- Du var kanske mer mottaglig då..

Allt började egentligen med en mening. En mening som fångade mig totalt. Jag snärjdes av dens ljuvlighet och nästan kvävdes av den söta eftersmaken. Alla kanske inte förstår, men det var precis så det var.

Jag måste kanske börja från början, från den dag då jag fastnade i detta träsk av snäva drömmar och lyckopiller.
Han var mitt lyckopiller, men också min hemlighet. Eller kanske mer en besatthet. Ja, helt klart en besatthet. Drömmarna blev snabbt snävare, mer okontrollerbara och tillslut kunde jag inget annat än att åka med i det dimmiga lyckorus de gav mig. Hur kunde en mening hålla fast en människa så som den gjorde med mig. Kanske var jag mer mottaglig just då. Kanske..

– Heghlu\'meH QaQ jajvam!
Idag är en bra dag at dö på, rakt översatt.

Jag känner att jag tappat spåret med hela berättelsen. Kanske fortfarande är under din påverkan, under ditt lyckorus.
Måste jag börja med att berätta vem jag är, jag som skriver. Kanske.. Men det är inte livsviktigt för historien just nu, kanske kommer det fram senare.

**

Solen letade sig sakta in mellan de stängda persiennerna och såg med förtjusning hur ett par ensamma dammkorn tog tillfället i akt att dansa i morgonens varma strålar.
Under täcket i den stora dubbelsängen, rörde sig sömndrucket en ung kvinna. Hon hade inte fått alls mycket sömn, drömmarna slet i henne, drog henne från en dröm till en annan. Vissa dagar gick hon inte upp alls efter en sådan natt.
Idag kunde hon inte stanna i säkerheten under täcket i hennes fort av kuddar och mjuka lakan. Det hade gått alldeles för många dagar, nu fanns det ingen ursäkt längre. Hon måste upp.
Hennes namn var Rebecka. Hon jobbade som journalist på en tidning inne i stan och egentligen fanns det inget hellre hon ville göra. Men vissa dagar kändes det som om hela livet vände sig mot henne och hon befann sig kämpande uppför en brant uppförsbacke. Idag var en sådan dag.
Rebecka viste att som straff för sin ogiltiga frånvaro skulle hon få ta skitjobben ett tag framöver. Detta lockade henne ännu mindre att lämna sängen.

Efter en lång morgon ritual bestående av fem - sex klädbyten, leta genom hela lägenheten efter skor, sminka sig och äta en otroligt nyttig frukost bestående av en pulver shake hon sett på TV-shop. Vilket smakade som sandpapper, så var hon redo att ge sig av.
Resan till jobbet tog tre kvart. Inga förseningar, inte ens på tunnelbanan. Hon hoppade vant av tunnelbanan och banade sin väg genom andra morgon trafikanter som även dem var på väg till sina jobb. Hade hon varit tidig hade hon kanske tagit sig tid att fundera på vad det var för arbeten som väntade dem. Men inte idag. Det blonda håret som hon alltid annars hade uppsatt i en hård knut i nacken var i dag löst flätat i en lång fläta som räckte henne nästan till midjan. Rebecka litade inte på frisörer. Särskilt inte just nu.
Hennes blå ögon var gömda bakom ett par mörka glasögon, de hade tagit kuddarnas och de mjuka lakanens plats som hennes skyddande fort. I glasögonen kunde de inte se henne i ögonen.

— Rebecka!
Rösten var hård och sträng, hon viste med en gång vad som väntade henne. Med ett djupt andetag tog hon av sig glasögonen och bar istället den osynliga mask som alla då och då använder. Ett falsk leende och ett utryck som skulle säga allt: Jag var sjuk, förlåt mig, jag klarade verkligen inte att ta mig hit, tyck synd om mig, men nu är jag här uttrycket.
Det funkade inte.
— Rebecka, vad sa jag förra gången detta hände? Fan.. Du är en av det bästa, varför slänger du bort din talang?
Rebecka stod tyst. Vad skulle hon säga. Sanningen? Att livet just nu vänt henne ryggen att allt hon kände var ett eko av det riktiga. Att stå invirad i tjockt dun och bara känna känslorna skrapa mot ytan, inte kunna varken släppa in eller ut dem. Hur skulle någon kunna skriva i detta tillståndet.
— Jag kunde inte göra annat än att ge dina uppgifter till någon annan. Detta är allt som är kvar. Varsågod.
En gul vanlig pappersmapp landade med en duns på skrivbordet. Och mannen, chefen för tidningen gick med steg som ekade i den annars så högljudda lokalen därifrån och lämnade henne kvar.
Mappens innehåll:
En inbjudan, Välkommen på årets största händelse! Star Trek konvent på stadens finaste hotell.
En beskrivning till hotellet.
Ett vip-pass med gratis inträde.
Två par spetsiga plast öron.
Rebecka stod fortfarande tyst, med mappen uppslagen i händerna. Masken hade sedan länge fallit och för att skydda sig själv och de andra hade solglasögonen letat sig till baka på den smala näsan. Hennes händer skakade lite och tankarna flög som tromber inne i hennes huvud. Hon ville inget hellre än att bara åka hem.

Hotellets entré var idag bevakad av två mycket groteskt utklädda vakter. De bar något som liknade uniformer och vid sin sida hängde ett litet plast gevär. Ansiktena var hårt sminkade och deras panna var vecklad, nästan som om hjärna var framtryckt i pannan på dem. De kämpade nog hårt med att se skrämmande ut deras minner var hårt sammanbitna och inte ett leende skymtades på deras läppar.
Rebecka ställde sig i kön, bevakade människorna runt sig. Det bleka folket, alla fördomar var inte sanna. Men några rätt kunde hon hitta. Utklädda var de flesta, i uniformer och smink. Även ett par likadana spetsiga öron som hon fått i mappen såg hon gå förbi. Hennes låg kvar på skrivbordet
— Nuqneh!
Rebecka vaknade upp ur tankarna och såg förskräckt på vakten. Han hade spottat fram orden, hårt och bestämt. Med klumpiga rörelser fick hon upp vip-kortet utan att se honom i ögonen.
— Välkommen! Hoppas du får kul.
Han höll upp dörren och istället för ett tack gav hon honom en artig nick. Att gå genom dörren var som att gå in i en helt annan värld. En värld av färger, högljudda röster, uniformer och vuxna människor som lekte. De var sig själva. Detta chockade henne. Det var som att helt tappa fotfästet. Allt skulle vara precis efter en mall, dessa människor var långt utanför mallen.
Rebecka kunde inte förmå sig att göra någonting på ett bra tag. Känslorna som inte tog sig in genom hennes skal, strömmade genom salen. Män, Kvinnor och ungdomar alla var lika imponerad av den lilla plast bit som låg i montern där borta. En plastbit? Bara för att den tillhört en av deras största idoler. Hon skulle precis vända när en hand lades på hennes axel.
— Är du vilse?
Det var vakten vid dörren.
— Nej, inte vilse..
Rebecka såg upp på honom, hon kunde inte låta bli att tycka hela situationen var obehaglig. Hon hörde inte hemma här. Hon hörde inte hemma någonstans.
— Du ser lite vilsen ut tycker jag. Kom, låt mig visa dig runt.
Hans ansikte såg ännu mer groteskt ut nu när han log. Sminket sprack på kinderna och i istället för vanliga vita tänder, blottades spetsiga vampyrtänder. Rebecka viste inte hur hon skulle göra. Hela tiden undvek hon hans ögon. Hon ville inte visa sig själv, inte för någon.

Hon hade inte så mycket val, tillslut fann hon sig själv gå där bredvid honom. Gåendes mot den ena montern efter den andra. Det var plastbitar, vapen och även ibland ett foto med autograf.
— Vad var det för språk du talade där ute?
— Du är inte så insatt i min värld eller hur? Det var Klingonska. Nuqneh!
Den här gången kunde hon inte låta bli att le, det var verkligen ett hårt språk och det såg mycket komiskt ut när någon pratade det.
— Heghlu\'meH QaQ jajvam!
Ögonen möttes bara ett par sekunder. Hon såg att de var bruna och varma.
Meningen var oförståelig men ändå hade den gett henne så mycket.

Artikeln var inlämnad dagen efter. Hon hade skrivit den hela natten. Koffein kickar och lyckopiller.
Rebecka viste inte vem han var, men hon viste vart han jobbade. Och vetskapen om att det var så nära gjorde att besattheten hade något att klamra sig fast vid. För nu hade alla skydd runt henne fallit, som muren genom Berlin. Känslorna rispade hennes skin.
Osäkerheten var det största hindret, de första månaderna nöjde hon sig med att sitta på fiket mitt i mot affären han jobbade. Ibland tog hon även kort.
Kort som prydde hennes vägg.
Första månaden gav hennes utflykter den adrenalin kick hon ville ha av dem. Rebecka kände sig mer levande nu än hon någonsin varit. Men som med alla droger behövs hela tiden mer, mer och mer..
En större dos.

Sommaren kom och hon hade börjat följa efter honom. Bara för att se var han bodde. Inget annat, bara för att se. Nu viste Rebecka hans namn... Hon hade det skrivet med stora bokstäver på mappen. Just den mappen som fört dem samman.
MARTIN
Martin Eriksson, och nu äntligen skulle hon få se var han bodde.