Jag sitter här ensam
Det är nästintill mörkt
om man inte räknar med det enstaka ljus som letar sig in
genom fönstret från gatlyktans sken.
Alla har lagt sig och jag tror det är tyst.
Men jag vet inte, för jag vågar inte stänga av musiken.
I bakgrunden spelar Kent.
Å så tröstande de kan vara ibland,
men just ikväll
undrar jag
om de inte bara gör
att jag känner mig ännu mer ensam.

Denna helgen som varit; den var ensam.
Ensamast hittills skulle jag vilja påstå.

Jag känner hur en kall kår kryper upp längs min ryggrad
och helst utav allt vill jag bara försvinna in i en trygg, varm, famn!
Men nu har jag inte den förmånen, den tryggheten.
Så istället sitter jag bara här, framför min skärm,
sitter här med en kall kår och rysningar.
För visst har jag rysningar, de kommer och går.
Men mest fastnar de inuti mig,
etsar sig fast
blir en del
utav mig.

I bakgrunden spelas Kents låt, Den döda vinkeln. Mitt tillfälliga soundtrack.
\"Ge mig en vinterdrog
Ge mig allt du har
Kom nu, jag är kroniskt låg
Bara mörkret hörs
I ditt öga var en storm jag såg
Som sommarsnö
I döda vinkeln ser jag allt du gör\"

Jag börjar vänja mig vid denna känslan nu,
den är en del utav mig,
i alla fall snart.
För jag orkar inte längre kämpa emot.
Jag tillåter mig att fyllas
med känslor fyllda utav bitterhet, ensamhet och osäkerhet!
Att ständigt gå runt utan att våga känna efter, har satt sitt spår.
Jag är inte längre samma person som jag en gång var.
Kommer jag någonsin bli?
Men denna känslan,
denna gnagande känslan i magen,
den är otäckt
& skrämmer mig i mina drömmar.
I min oroliga sömn.
Men jag är här nu,
jag vet inte längre vad jag vill,
men just nu
känns det bara lättare
att ansluta sig till strömmen
än att tänka själv.

Men ändå, kanske inte,
istället har jag skrämmande tankar.
Tankar som är mörka,
tankar som för mig tidigare var okända.
Tankar jag aldrig trodde att jag skulle känna.
Men nu är jag som sagt fast,
och jag vet inte hur jag ska klara mig ut.

-Men tankarna skrämmer mig,
och jag känner mig ensam,
som ett vilset litet barn!