Då natt med makt så stor strider undan kväll.
Ock åter som härskare står,
ock kväll blöder efter den kraftiga smäll,
då skådar jag en solnedgång brinna rödare än igår.
Rödare ej av kärlek men av blod.
En brinnande himmel, en brinnande jord.

Blod ock lik ock hat kretsar kring människovärld.
Gudar, vättar ock vidunder står stumma
när människorna strider yxa mot svärd.
Nickar i samförstånd, säger: Människor är dumma.
Kärleken kan skönjas emellanåt i makten ock hatets vimmel.
Men mest av allt framträder; en brinnande blodröd himmel.