Från början så full av ilska. Ett djupt begär av hämnd.

Ville göra mot dig så som du gjort emot mig.

Ville se dina tårar så som jag fällt mina.

Ville få dig att förstå att livet endast levs en gång.

Att du förlorat allt.

Men så ovetande du var. Så ignorant.

Ännu mer ilska. Brännande smärta av att se dig vara obrydd.

Men ilska är som sorg, det lägger sig till sist.

Det är då vi får mod. Det är då vi blir starka.

Jag är inte arg längre, jag är inte ledsen.

Jag är bara stark nu och lycklig.

Och det var då, nu, som jag kände det.

Kunde höra det på tonen i din röst.

Ånger. Längtan. Som att du insett. Alldeles för sent.

Och jag ler. Jag behövde inte hämnas. Jag behövde bara gå vidare.

Och det känns så bra. Jag känner mig stark, jag känner makt.