Jag gråter så tyst jag kan,
så att mamma inte får dåligt samvete.
Jag är inte arg, bara förtvivlad.
Idag insåg jag.
En av dom värsta explosionerna.
Lyckan fällde mig ner till golvet,
i vardagsrummet.
Familjen omkring, jag i mitten
med förstörda foton och söndersmulade brev.
Måste allt hända på samma gång?
Mitt personligaste minne från dig.
Borta.
Förlåt mamma, men behåll dina brev.
Dom har hon inte skrivit till mig.
Nej, det är inte min egoism som tar över.
Det är bara att jag vill minnas henne på mitt sätt.
Jag vill inte läsa om den fina svenska kalendern
som hon ska njuta av varje dag 2008,
För det finns inget 2008.