Ansträngda andetag
Benen viker
Och det gör ont i huvudet, i armarna, i låren, i magen…
…nej, överallt
Och jag är ganska säker på att om jag skulle försöka skrika,
skulle det inte komma ett ljud
Jag känner golvets kyla avlägset bakom mina slutna ögonlock, och det känns som att nu tar allting slut
Nu tar allting slut
Men det gör det inte
Det gör det ju aldrig
Lungorna fortsätter andas,
jag kommer sakta till medvetande
darrande öppnar jag ögonen och reser mig upp på ben som vill kasta ner mig golvet igen.
På knä hasar jag sakta fram till badrumsskåpet, öppnar lådan och tar ut två bandage och börjar linda handlederna.
Jag tvingar upp mig till stående och vinglar fram till mammas medicinskåp. Mina fingrar öppnar det och rafsar ut alla piller jag får tag på.
Lägger de försiktigt i handflatan, och faller ner på knä
Så små
Så vackra
Ostadiga händer trycker ner de i den lilla plastpåsen jag alltid har med mig.
Jag reser mig upp mig
Sakta,
Sakta
Greppar tag i handfatet.
Möter blicken i spegeln.
- Bara idag, viskar jag. Idag är sista gången
Men flickan i spegeln vet.
För imorgon kommer vara precis som alla andra dagar
- Jag lovar, mumlar jag och lutar huvudet mot spegeln för att slippa se hennes trötta, bruna ögon.
Snabbt drar jag borsten genom håret och fixar omsorgsfullt till sminket.
För ingenting får synas
Jag rätar till kjolen och skyndar ut ur badrummet, och kolliderar nästan med Cara, min mamma.
Hennes hår är nyblekt och har den där blonda färgen som alla tror är naturlig, den där blonda färgen som jag alltid velat ha.
- God morgon, säger jag
Hon får en stressad rynka i pannan, och kastar en blick på klockan.
- Åh, god morgon gumman, hon ler snabbt och skyndar sedan ut i hallen för att leta reda på sina röda Jimmy Choo Skor, som passar hennes Channel klänning perfekt.
Om en halvtimme kommer en bil och hämtar upp henne och kör henne till studion där hennes talkshow spelas in.
Jag vet att hon inte har tid med mig nu.
Så varför lär jag mig aldrig det?
- Mamma…min röst är svag
Hennes rynka i pannan blir irriterad. Hon behöver den här tiden till att fixa läpparna stora,röda och glänsande.
- Älskling, jag har inte tid nu
- Jag mår inte bra
- Be Maya om en huvudverkstablett
Maya är vår sydamerikanske kock, som gör supergoda brownies.
Cara är inte direkt typen som bakar bullar, hon sätter aldrig sin fot i köket.
- Mamma…?
Cara vänder sig om, hon har den blicken igen
Den där blicken jag hatar.
- Jennifer, jag har inte tid.
Jag suckar och blåser undan mitt hår.
- Mamma…?
- men jag har inte tid nu, Jennie
-förlåt, viskar jag åt hennes ryggtavla som försvinner in i badrummet.
Mamma, jag går sönder

-Bussen kommer om 5 minuter! Ropar Maya utifrån köket.
Jag mumlar till svar och sträcker mig efter skolväskan, tar ner Burberry kappan och hoppar i mina mockastövlar.
Jag tar upp läppglanset som ligger vid hallbordet, och öppnar dörren.
- Jenniegumman, Caras röst får mig att stanna till.
Jag vänder mig om. Sakta, men ändå hoppfullt
För jag lär mig ju aldrig
- Älskling, bryr du dig inte alls om hur du ser ut nu för tiden? Du har ju hål i strumpbyxorna, och hur ser du ut i håret?
- Jag kommer försent till skolan, mumlar jag.
- Vi får prata mer om det senare, och jag fixar en klipptid åt dig snarast.
- Hejdå, min röst är inte mer än en viskning. Med en sista blick på Cara försvinner jag ut genom dörren och skyndar mig mot busshållplatsen med klackarna smattrande mot asfalten.
Vinden drar i mitt långa, bruna hår som är så olikt Caras.
Och det som gör mest ont,
Är att jag fortfarande hoppas,
Att jag fortfarande älskar henne
Bussen svänger in just som jag kommer fram till hållplatsen. Jag fiskar upp mitt periodkort, visar det för det uttråkade indiern som alltid kör morgonbussen, och sätter mig långt bak med franskaboken i knäet. Jag känner hur jag rynkar pannan på det där fåniga sättet jag alltid gör när jag koncentrerar mig, och försöker få in franska glosorna att fastna
- Jennifer? Melanies ljusa röst för att titta upp från glosorna.
- Kan jag sitta här? Frågar hon och pekar på platsen bredvid mig med ett perfekt manikyrerat finger. Hon vill ha sina naglar precis som mamma. Runda.
- Visst, jag ler snabbt och flyttar på mina saker så att hon kan placera sin vältränade rumpa bredvid min.
Melanies mamma är otroligt rik, ingen vet riktigt hur, genom något arv kanske. Fast elaka tungor viskar något om att hon gifte sig som ung med en miljadär, som sedan plötsligt dog, och efterlämnade sina miljoner till henne.
Eleanore, Melanies mamma, är hursomhelst vän med alla andra rika, uttråkade överklasskvinnor i staden, däribland min mamma. De brukar ha tebjudningar en gång i veckan, vilka egentligen bara går ut på att prata om deras sexliv ( eller i vissa fall, avsaknaden av ett) den senaste Gucciväskan, och hur duktiga och vackra deras barn är. Ibland släppar de med sina barn, för att visa upp dem och para ihop dem med andra som är lika hopplösa och odrägliga som de själva.
Det var så jag och Melanie träffades.
- Pluggar du? Undrar hon och tar upp en fickspegel ur sin pradaväska.
- Mmh, till franskaprovet
- Jag klippte håret igår, säger hon och duttar läppglans på sina stora läppar.
Det långa, naturligt blonda håret glittrar i solen, lite kortare än förut och med nya slingor
- Snyggt, svarar jag och återgår till franskan
Savez, savons, savent
- Tja, ditt skulle också kunna bli okej. Bara du klippte det lite och la i någon färg.
Jag lägger ner franskaboken och stirrar på henne.
Antydde hon att mitt hår var fult?
Det var liksom emot reglerna
- De där slitna topparna måste du i alla fall göra något åt, fortsätter hon och smackar med läpparna i spegeln.
- Jag ska klippa det snart
- Jag kan följa med dig om du vill. Och se till att det blir bra
Jag står emot impulsen att slå henne i huvudet med min handväska
Fina flickor slåss inte
- Jag tror att jag klarar mig ändå
- Äh, det är lugnt. Jag har tid att följa med dig
Så generöst.
- Vi kan gå idag, efter skolan.
- Jag har inte beställt tid.
- Vi kan gå till Antonie, han är skyldig mig en tjänst. Du vet vem han är va?
Alla vet vem Antonie är. Han har som regel att bara klippa folk som är någon, och att aldrig ta mindre än 3000 kronor för besväret.
- Men jag ska träffa Sebastian idag, protesterar jag lamt.
- Sebastian Nicolson? Melanie spänner sina blå ögon i mig
- Mmh, nickar jag
- Åh, han är bara så snygg. Hur känner du honom? Hon kollar misstänksamt på mig
- Sedan långt tillbaka
Jag och Sebastian hade precis som jag och Melanie träffats på en av mammas ”tebjudnigar” för 6-7 år sedan. Han hade frågat om jag ville spela tvspel, och vi hade blivit kompisar direkt.
- Men du är inte tillsammans med honom va?
- Nej, svarar jag och samlar ihop mina saker och går av bussen med Melanie.
Hon ler och hennes blick blir vänlig igen.
Vi sätter oss vid det vanliga bordet utanför skolan och röker den vanliga morgonciggaretten.
Skolklockans ringade får oss att fimpa cigaretterna och ta ett tuggummi.
- Vi ses på franskan, säger Melanie och skyndar sig in i skolan
Jag reser mig sakta upp. Det flimrar till framför ögonen och jag greppar tag i stolen för att inte ramla
Kroppen känns trött och jag vill bara sova
Helst i 1000 år
Men istället för att kollapsa går jag in på toan och sväljer ett piller
Sedan går jag till lektionen och skriver ännu ett MVG på ännu ett prov