[Caspian]

När du ser en stjärna falla, sluter du då ögonen och låter dina läppar viska en önskning som sakta svepes bort med vinden, eller betraktar du den bara genom halvslutna ögon samtidigt som du önskar dig miljontals mil ifrån?
När mina sömndruckna ögon fick syn på det glittrande som föll från himlen ville jag bara lämna den trasiga balkongen, springa ifrån allting och fånga den glittrande gula massan av molekyler. Mina ögon skulle söka efter evigheten i det brinnande skenet samtidigt som min svagt darrande handflata skulle hålla i den, låta den bränna in ett hemligt tecken.
”Sluta drömma Caspian” Väser spegelpojken till mig. Hans blåa ögon påpekar det jag redan vet,
Stjärnor faller ändå aldrig för mig.

”Caspian?” Hennes mjuka röst är bara några decimeter från mitt öra, och får mig att rycka till. Hon tittar menande på det tomma pappret framför mig, och låter sedan en nagel med avskavt lila nagellack knacka på klockan hon har runt armen.
Jag nickar och tar upp min blyertspenna och börjar tugga på den medan jag ögnar igenom frågorna.
”1. Vem är du?”
Vad vill de att man ska skriva? Jag vet inte vem pojken i spegeln är. Ta bort honom.
Jag nöjer mig med att skriva ”Caspian” med min snyggaste skrivstil, som om det ska uppväga det dåliga svaret, och går sedan vidare till nästa fråga.
”2. Vad är din framtidsplan?”
Mina tänder börjar tugga mer frenetiskt på pennan samtidigt som jag funderar på att skriva om hur jag vill studera stjärnor. Slutligen skriver jag ”Att utbilda mig till hjärnkirurg” och svarar sedan så där enformigt och tråkigt på frågorna att Anna, min svenska lärare kommer bli besviken och fråga vad det är som händer med mig. Så som alla har börjat göra.
”19. Har du någon återkommande dröm?”
De senaste veckorna har jag drömt samma sak om och om och om igen.

Jag står ensam i ett ändlöst, vitt rum. Men så fort jag tar ett steg märker jag att det bara var en synvilla, och att rummet egentligen bara är så stort att jag får plats att stå upp. Golvet och taket byter plats, vitt blir svart och mina ögon frågar sig vad det är som händer.
Helt plötsligt ser jag en uppslagen bok, full av olika ekvationer och små ofullständiga meningar jag inte alls förstår. Boken blir större, större och… nej, det är jag som är boken.
Plötsligt är det som någon häller tipex över boken, över mig, och alla sidor blir tomma.
En svag röst i mitt huvud viskar ”Finns du på riktigt?”
I nästa sekund vaknar jag kallsvettig och med en alldeles för hög puls.

Jag skakar på huvudet åt mig själv för att jag ens övervägde för en sekund att skriva ner drömmen, och skriver sedan ”Jag minns inte” innan jag lämnar in pappret och skyndar ut, med en känsla av kyla. Men inte så att det är kallt utanför eller så. Nej, kylan verkar komma direkt inifrån mig.

Finns du på riktigt?