Dina andetag är sådär snabba igen, rädda.
Älskling, vad är det som skrämmer dig?
Du vet att jag finns här, right beside you. Jag kommer alltid stå bredvid dig, hålla din hand och hålla ett rosaglittrigt paraply över våra huvudet när det regnar.
Eller,
Det var i alla fall så vi sa.

”Du och jag mot världen”
Det var en sommardag för så länge sen och du, du log och dina bleka kinder hade för en gångs skull blivit lite rosiga. Dina ögon blänkte till ibland, men inte av tårar, utan av något jag inte sett på länge. Kan det ha varit… lycka?
Och just då ville jag inte leta långt bakom din hårda mask, utan godtog snabbt att du mådde bra.
Så jag log tillbaka, smekte din hand och lät mina läppar viska glittriga ord i ditt öra.
Och just då, kändes det faktiskt som om det var vi två.
Men,
I takt med att vinterns kalla andetag frös oss, vände du dig bort från mig. Så där omärkligt.
”Älskling, förlåt, men jag hinner inte idag. Men vi kan väl träffas imorgon?”
Vi sökte enträget efter ursäkter, höll fast vid vårt ”vi mot världen”
Hur vi än försökte såg våra leenden aldrig äkta ut och våra pepparkakor
Blev bara brända.
Och jag vet inte om det var du, eller om det var jag, kanske var det en blandning av oss.
Men sakta,
Började något gå sönder.
Och istället för att ta upp bitarna från golvet och försöka limma tillbaka de med glitterlim sopade vi undan dem, gömde de.
Men ändå gick vi på de igen, och igen.
Och igen.
Och älskling, det gör ont.

Sakta sträcker jag ut handen, rör vid din brännheta axel. Konstigt att den mest välbekanta sak kan kännas så fullkomligt främmande.
Dina ögon är krampaktigt slutna, och jag vet inte om det är mig eller väggarna du inte vill se.
Kanske är det spillrorna av vad vi brukade vara som sticker i ögonen?
Och det enda jag vill är att få allt det där som gör ont innanför dina revben att gå bort. Men allt det där svarta här blivit en så stor del att jag inte ser var det slutar och vart du börjar längre.
Kanske har du helt försvunnit?
Min hand söker sig mot din nacke, men stannar till några centimeter ifrån, och där hänger den, lysande vit i månskenet, innan jag slutligen ger upp och låter den falla mot sängen igen.
Dina andetag stannar till, och du vänder dig om mot mig.
Dina blåa ögon reflekteras i månljuset, och jag försöker att inte se all sorg som finns i dem.
- Jag älskar dig, viskar du ynkligt och flyttar dig närmare mig.
Jag låter min hand hamna vid din nacke, smeker den så där som jag vet att du gillar.
- Jag älskar dig, upprepar jag tomt.
Och det enda jag önskar, det enda jag vill,är att det skulle räcka med att vi älskar varandra.
Men det gör det ju inte.