det attackerar så otroligt fort,
så oväntat och explosionsartat

men... det borde väl bara vara vackert,
kanske som en väntande spegling

någonting så speciellt... så ordinärt,
det äter sig fast så oförlåtligt

som ett knivhugg i bröstet,
en bajonett i känslocentrat i hjärnan

en blick, en tanke, en vilja, en önskan...
eller bara enkel vardagsvänlighet

varför är det så svårt att sortera bort,
att svälja och glömma bort

satans vackra människa,
ditt ansiktes vänlighet möter ingen spegel mig...

jag hatar det...
jag älskar det och hatar det...
jag älskar dig och hatar det i mig...
... älskar dig... hatar mig

kosmetiskt...?


/