Oftast hör man inte vad andra säger,
inte ens när man lyssnar noga.

Speciellt inte när det blir personligt,
dövörat sätts in så fort leendet överröstar rösten.

Ögonen förblindas av så-kallade "fina ord",
som när superlativen tanklöst haglar ner...
eller ja, ett enda hagelkorn räcker för att krossa min skalle.

Det är lite konstigt att jag är så normal som jag är,
så otroligt oförstörd... ett litet skämt där, du behöver inte skratta.

I min vildaste fantasi, i de där drömmarna man skäms lite för,
är det konstigt att jag inte medverkar i dem...

Fan... borde inte en poet vara besatt av sex och beskrivningen därav...
Usch... kallade jag mig just poet... borde nog radera det... bill inte att folk ska tro jag tror att de tror att jag vet att jag är något. Det vore ju helstört...

Men vet du, ibland... bara ibland... gillar jag det.
Jag har ingenting att oroa mig för längre... mitt hjärta är redan amputerat.
Allt jag någonsin tänkt att "detta vill jag göra innan jag dör" har jag gjort,
visst... det var inga högtravande mål men det var mina mål.

Jag har mått så dåligt så länge... visade sig att mitt blodtryck låg på 220/140... inte så jävla konstigt att man haft konstant huvudvärk i åratal.
jajja... tyck inte synd om dig själv nu... du har redan förstört en ganska bra start på en patetisk liten dikt... bli inte för personlig nu...

Jag kommer nog aldrig bli lycklig... jag kommer nog aldrig klara av att vilja bli eller att uppfatta om jag är... men det är okej, på något sätt är det okej...

Hoppas bara jag inte slutar mina dagar som en sexuellt frustrerad liten pedantisk politiker med självförakt som lägger in motion efter motion för att förbjuda lycka... fast... det vore väl ganska poetiskt i sig...

poetiskt och... det vore värt det för att få skratta lite i nästa liv när jag läser om min egen idioti utan att veta om att det var jag...

/