Ett löv faller och fångas i en kall höstvind. Det virvlar oroligt till innan det sakta seglar ner till marken. Väl där bildar det, tillsammans med sina likar, ett gult täcke. En matta knuten i höstens färger utbred över en annars grå värld. Men man tänker inte på det. På lövet som ligger på marken Det finns ju så många löv som faller till marken så varför skulle man bry sig om ett? Eller något av dem? Det finns ju så många. Fler än det finns människor på jorden. Så varför ska vi bry oss om ett löv som faller, när vi inte bryr oss om människan som just gick förbi en. Dem skänker vi inte någon tanke, så varför på ett löv.

Vad vi vet, men glömmer, är att lövet, precis som människan som precis gick förbi en ,har en historia att berätta .Den har ett liv bakom sig .Händelser som tillsammans bildat en tråd .
En tråd som med ödets hjälp spunnits samman till en livstid. En livstid som ännu nystas fram.
Lövets historia börjar långt innan den spröda knoppen på våren. Långt innan de första ljumma vindarna på året. Före den sista snön faller. Ett lövs historia börjar det ögonblick då ett frö från ett träd som vilar i jorden, vaknar till liv och skjuter fram en liten liten grön grodd. En grodd som sakta kämpar sig fram genom jorden. Som växer och tillslut bryter fram till en ny förunderlig värld. En värld där sol och regn ger liv. En värld där allt är perfekt och gott. För en grodd har ännu aldrig känt på den grymma delen av den värld den kommit till. Det har den ännu framför sig. Så för grodden är allt fröjd och njutning.
Men så börjar grodden som ska bli ett träd att växa och lär sig att livet inte bara är solsken och svalkande regn. Livet är vinter, kyla, röta och motorsågar. Och vissa träd överlever, andra inte. De som överlever märker snart att de har en historia bakom sig. En historia om saker som har hänt runt om dem. Saker som har hänt dem själva.
Och träden börjar berätta .Men de berättar inte för vem som helst .Trädet upptäcker att det faktiskt har något som lyssnar på dem. Som finns där och som sen försvinner. Löven. Löven som skyddar trädet om somrarna för den brännande solen. Löven som ger trädet sin gröna skrud. Löven som från den spirande knoppen på våren är en del av trädet. Löven som sover utan drömmar. Men nu ska jag ge dem drömmar, tänker trädet. Det är ett pris de får betala, för att jag har gett dem liv och näring. Så börjar trädet berätta sin historia för löven. Och löven, som tycker det är ganska trevligt, lyssnar och drömmer.
Ibland så är historian fylld av hemska saker eller förunderliga ting. Då ryser och skakar löven på sig och en liten rörelse i luften uppstår. Den lilla rörelsen fångas upp och förstärks av andra löv som skakar. Och den lilla rörelsen blir större och blir tillsist en vind. Detta är anledningen till att det alltid kommer ny vind även om det kanske har varigt stilla ett tag. Det finns alltid någonstans ett löv som skakar av förtjusning eller förskräckelse och som sätter igång det hela igen.
Så under den korta tiden de finns till, lyssnar och drömmer löven om trädets historia.
Lyssnar ända till den dag då de lossnar från sin värd. Lossnar och sakta seglar, buret på en vind, ner till marken. Precis i det ögonblick när de landar vaknar lövet. Vaknar och tänker sin första tanke. Sin första och enda tanke innan det når marken och dör. En tanke som vi alla frågar oss innan vi dör. Tanken som är så slutgiltig och så omöjlig att vi tillbringar hela livet letande efter ett svar. Utan att finna det. Sen är det försent, för livet tar slut och tillsammans med lövet blir man en del av jorden igen.
Kanske kan vi tillsammans, med lövets hjälp, finna svaret.