Jag lever ett liv där allt jag vet om framtiden är att det, utifrån all logik, kommer en ny dag imorgon. Och varje morgondag innebär i sin tur en dag närmare den stora ovissheten, tomheten, slutet på det som är nu.

Att någon annan bokstavligen håller mitt liv i sina händer får mig att känna mig väldigt liten och sårbar i det stora maskineri som kallas Försäkringskassan. (Nåja, lite överdriver jag nog, mitt yrkesliv är väl närmare verkligheten. Det gör dock inte det hela mindre jobbigt.) Att sakna möjligheten att påverka sitt eget liv, att leva så totalt utan sammanhang och utan att höra hemma någonstans är oerhört pressande.

Min vetskap om min framtid sträcker sig för tillfället exakt 227 timmar framåt. Därefter är tillvaron ett tomt ark.

Jamen privatlivet då? Jo visst, men hur planerar man för ett privatliv när man inte vet när, var, hur eller ens om man kommer att arbeta om tolv dagar. När all energi går åt till att grubbla, fundera, försöka intala mig själv att det kommer att lösa sig, att jag kommer att få jobba.

Jag är väl medveten om att det mycket väl kan bli så att jag inte får jobba, att de utnyttjar sin byråkratiska makt för att försätta mig i en situation där valmöjligheterna endast är pest och kolera. Men de tankarna försöker jag envist mota bort, de får helt enkelt inte plats i min rådbråkade hjärna, de ryms inte i min slutkörda själ.

Oron och ovissheten gnager som ett vildsint djur i bröstet. Suger ut all kraft och slickar i sig de sista dropparna av mitt självförtroende.

Imorgon är en annan dag. Imorgon är framtiden en dag kortare.