Din blick penetrerade min själ och efterlämnade ett stort hål. Vi höll varandras händer och såg djupt in i varandas ögon, jag minns dom så väl, kolsvarta och mandelformade - de vackraste ögon jag någonsin sett. Det var minusgrader ute, den svenska vintern - pittoresk och idyllisk. Men vägen var hal och krokig, sinnesintrycken opålitliga.

Jag hörde kyrkklockor medan jag slöt ögonen hårt och klamrade krampartat fast i din lilla varma hand. Tiden stod till synes helt stilla, allt som hördes var min puls i takt med de dova kyrklockorna. Glassplittret som sköljde över mitt ansikte kändes fantastiskt, som att ta ett dopp i en isvak någonstans långt upp i norra Sverige. Kyrkklockorna hade avtagit, det var helt knäpptyst - men samtidigt skrek allt. Träden skrek, himmlen skrek, snön skrek och jag skrek. Jag skrek och skrek men det förblev helt tyst.

Din hand tröck inte tillbaka som den gjort tidigare och dina ögon gjorde inga fler hål i min själ, istället tog dom den helt och hållet.

Jag är apokalypsens fjärde ryttare - men min häst är död.