I
Du skrev med bläckpenna i min handflata FÖR DU ÄR POET att jag får hög feber
av blyerts ja flera åttahundragrader
det är ju bara du som är nertecknad med blyerts i mina dagböcker
men du förstår ingenting du bara
låtsas att du är svår och
är vacker med dina gröna ögon, dom där skogs
och tjärn gröna
som viskar om troll och glitter under vattenytan


mörker



II
Vi sväljer stjärnor för att få utstrålning
vi får magsår av uddarna


III
Jag dedikerar
känslan jag får av att se dig stå i hallen med telefonen
hårt tryckt mot örat
tre timmar efter att hon lagt på luren
till hennes mardrömmar


IV
Du är plast när jag försöker smälta det i elden
du sprider ut dig över min hud som stearin och
BRÄNNER MIG du
förväntar dig att jag inte ska våga röra mig men jag
rör mig och stearinet spricker
du spricker och ramlar ner som flagor mot marken
eldflugor i min mage, transparent

det där med kärlek och massproducerade stearinljus


V
Du vet att jag är en sucker för klantigt skrivna låtar som tillägnas mig
& du vet att jag är barnsligt förtjust i att gunga ikapp i lekparker och att
vada runt i livet med för stora raggsockor som är färgade i så många färger som möjligt
du vet det och ändå gömmer du dig för länge när vi leker kurragömma och du skrattar bara när jag gråter när jag hittar dig
jag
kliver upp ur dina gröna tjärnar

& faller tillbaka ner i dem som ett glitter


VI
Vi hyllar fel principer

du finner sättet man räknar ut jordens omkrets på fascinerande
allt jag vill veta är hur mycket jag har möjlighet att erövra

jag
sparar ut mina naglar till klor som
alla andra, hörs inte KRASET som det blir av
glas när hjärtan går sönder i krig

slagfälten krymper till siffror och imploderar som sår i våra kroppar

men jag ber dig ändå
slå sönder prydnaden som kallas revolution
som inte är någonting annat än
dekorativ i mitt bröst
slå sönder den så den blir vibrerande MUSIK i min kropp
du
frågar mig inte varför och sprängs
sedan till paletter som används
till mina ögon när jag drömmer


VII
Jag gör det till en konstform att kalla dig mitt allt


våra bröstkorgar är ingenting annat än
minfält
där det börjat växa rosor