det var väl flera år sen nu
ingen gör så längre
ingen strör frihet i uppskrapade handflator
ingen tecknar stumma sagor med andedräkten
mot vinterns fönsterglas

ingen ramlar som sockerflingor i ditt te
(i ditt smyckeskrinshjärta i ditt
bröstkorgs Berlin)
du räknar inte fjärilarnas vingslag när de
kämpar för att nå fram till dig

ingen
tappar papper med handskrivna känslor
i handleden

ingen reflekterar över glittret som saknas när allt
faller på teatrarna

& nog var det väl ett tag sen
du tog min hand bara för att
ta den
& låta den vidröra något så enkelt som mörker
eller dina ögonbryn
det var allt för länge sen du
förde dagbok över min ögonfärg

men nog är vi upptagna
(med barnsoldater och medtagna pappersdrakar utanför fönstren)
för upptagna med att inte se
de utsträckta händerna i mörkret
för att våga känna efter

& någon sa:
älskade, jag ska rädda dig från att kvävas
jag ska bara kamma mattfransarna först
jag kommer upp och skriker
med dig snart.