Tungt.
Huvudet hänger på sned,
mungiporna lågnt ned.
Darrande bröst.
Hårda tankar om mig själv,
trots det är jag min ända tröst.

Svartmålad fasad,
mörka burriga blad.
Bakom en bänk sitter jag.

Frusen till is,
bankar min själ bort smärtan med ris.
Skändade blad, likt klister gråter jag.
Halva stan vänder mig ryggen,
när man inte visat sig är det som värsta dygden.
Mörka flaggor rycker med vinden,
som en trotsande hand att med samhörighet smeka mig kinden.