Det gör ont i mig när jag skrattar. När jag känner lyckans vingar svepa upp mig från marken och översköljs av glädje så gör det som ondast i mitt hjärta. Vad beror det på? Varför kan jag inte få vara glad? Nu undviker jag att umgås med människor för det gör så ont att känna glädjen. Jag låser in mig i mitt rum och tänker på den monstruösa sorgen i mitt hjärta. Varje lycklig tanke sveper jag iväg och sparkar på tills den sakta dör ut.

Vi väljer smärta framför nakenhet

Om jag nån gång skrattar så skär skrattet igenom mina lungor och jag kan nästan känna hur min kropp spetsas på lyckans taggar. Om jag skrattar så mycket att mina tårar rinner så kokar dom ut ur mina ögon och lämnar svidande brännsår i min hud efter sig. Omvandlas tillslut till tårar av smärta.

Vi hatar dom som gör något fel

Jag var alltid en svag människa, en människa som är lätt att trampa på. Jag sa inte ifrån ifall någon klev på mig. Jag stod tyst. Nån gång då och då hände det att någon fick dåligt samvete av att se mig stå ensam och gick fram till mig. Frågade hur det var. Men jag lät inte mig själv svara på den frågan. För det skulle ha rivit upp mitt inre.

Vi döljer våran sorg bakom glädjelösa leenden

Ordet mobbning kom upp på klassråden och allas blickar låg på mig. Fröken frågade dom varför, varför umgås ni inte med henne. Dom sa att jag ville vara ensam. Så fel dom hade. Jag ville inget mer än att bli omhändertagen av deras villiga kärlek. Att bli älskad och omtyckt. Att prata med människor. Men jag backade från den där aktiviteten som var så normal för alla andra barn och gömde mig i skuggorna. Skuggorna av mitt sinne.

Vi köper vattentät mascara för att dölja våra tårar

Ibland fick jag panik. Panik över att världen tog långa steg framåt bredvid mig medans jag stod kvar och stampade små myrsteg. Hur ingen egentligen brydde sig, för jag hade aldrig ansträngt mig för att få någon att bry sig. Ångern bosatte sig i min kropp och varje dag var en plåga när jag såg hur långt alla andra kommit i livet. Jag blundade helst, för mörkret på insidan av mina ögonlock var mycket mer lockande än ljuset i mina klasskompisars ansikten. I min familjs ansikten.

Vi använder inlärda repliker för att stödja andras bild av oss själva

Min familj såg mig inte heller. Vi hade en ansträng relation, vi ville helst av allt inte komma nära varandra. Dom enda gångerna som vi umgicks var vid måltiderna, men jag slutade snart att närvara vid dom. Mat var något som jag inte fann något intresse för. Smaker imponerade mig inte. Det fanns inte mycket som imponerade mig.

Vi rakar bort den enda naturliga värmen vi kan få

Jag fick reda på att ett sätt att döva sin sorg var att skära upp handlederna med rakblad, jag förstod aldrig vad det skulle göra för nytta. Hur kan det hjälpa att se sitt eget blod och känna svidande smärta? Hur kan det hjälpa att betrakta lysande ärr på huden? Det var långt efter som jag förstod att fysisk smärta faktiskt lindar psykisk smärta.

Vi ursäktar oss för det vi älskar

Jag tyckte om is. Is reflekterade min bild av världen. Det gav mig hopp att se en isbit smälta i handen. Att känna vattnen rinna längst fingrarna. Triumf och makt var dom starka känslor som flöt igenom mig då jag värmde upp isbitar med min kroppsvärme.

Vi säger att miljöföroreningar är farligt samtidigt som vi kör bil

En dag såg jag ett hus brinna på vägen hem från skolan. Bolmade svart rök och färger som rev upp ärr på ögat. Jag tyckte om det. Det var en värme som jag aldrig känt förut. En värme som tinade upp mitt kalla hjärta. Elden gav mig den kärlek som jag aldrig fått av min familj eller vänner. Elden älskade mig och ville vara med mig. Den undvek inte mig och backade ifrån. Elden omfamnade mig. Den enda kärleken jag någonsin upplevt. Den enda kramen jag någonsin fått.

Vi lär oss att kärlek är påhittat……sen dör vi